Du var den som satte ord på mina känslor. När jag var i en hopplös dimma, var du handen som ledde mig ut. Texterna du ger mig är som bensin för mitt hjärta. När jag är nere, eller högt över taken vänder jag mig alltid till dig. Du är halmstrået som jag rycker tag i när jag håller på att sjunka i svarta vatten.
Jag vet att kritiken mot dig har varit hård, och orättvis. De gnäller falsksång, falsksång. De fattar inte att en sångare som sjunger från sitt hjärta är den största sångare av dem alla.

Jag minns dagar gråa som betongmurar. Trötta ansikten som speglas i fönstrerna. Men i mina hörlurare spred du färg, och betongmuren längst gatan var inte så dålig ändå.

10 år har gått, och du är fortfarande mitt halmstrå. Och du är fortfarande den jag vänder mig till när inspirationen sjunker eller när jag svävar högt över taken. Du kommer aldrig att dala min vän...