Inför detta står jag egentligen ordlös, stum.

Jag läser allt jag kan komma över, gräver ner mig i det överlevandes berättelser, grottar ner mig i beskrivningar om hur mördaren sparkade på offren för att försäkra sig om att de var döda och sedan tog deras mobiler för att ringa senaste numret och följa ringsingnalen för att hitta dem som gömde sig.

Jag förstår att ni sett "Terrorn på Elm Street" och insåg att den var här mitt ibland er och att Freddy Krueger stod där framför er, utan misskund. Det fanns inget att be för, det fanns bara starka ben och armar som hjälpte er upp om ni snubblade. Det fanns bara kallt vatten och en mycket lång väg hem.

Jag inser att den där timmen i helvetet är en timme som ni, bara ni, någonsin till fullo kommer att förstå vad den innebar.

Inför detta står jag ordlös, stum, och böjer min nacke.