bli tagen förgivet
livets hårda skola kastar mig tillbaka i mönster jag flyr ifrån
besvikelsen är en svår brygd att dricka
när man trott på människors bästa

ibland undrar jag
över ödets ironi
att jag alltid hamnar i slutändan i en klagomelodi
vad tusan jag är ju optimist

om kärleken är blind
undrar jag
hur det kommer sig
att den väljer samma relation
om
och
om
igen?
människorna ändras,men scenografien är densamma
samma pjäs
genom tiden
spelad av olika aktörer

likt kungen midas
förvandlar jag riket omkring mig
till obrukbart
oätbart
skit

ändå....tror...hoppas...drömmer jag
för att sedan rasa ner
i besvikelsens brunn

hur
kommer man upp
ur en sån?