Jag försökte bygga upp det ni raserat,
försökte bygga upp en grund att stå på.

Och jag isolerade mig från världen,
jag orkade inte ta vänner som svek,
orkade inte gå sönder mer.
Jag orkade inte med mig själv.

Och det tog ett år,
innan jag lärde mig att överleva
utan att falla isär,
när ni lämnade mig här.

Och jag fick se,
de som stannade kvar,
de som kämpade för att hålla mig kvar.
Och jag fick se de som ljög,
de som lämnade mig när jag behövde de som mest.
Och jag lärde mig,
vilka mina äkta vänner var.

Men jag vägrade släppa taget om många,
jag ville så gärna ha dem kvar,
så jag försökte en tid,
men kanske försökte för lite.
Jag gav upp tillslut.

Och jag fann tröst hos de som lyssna,
vann en sann vän när jag lämnade en annan som bara krossade mig.
Och jag vet att jag blev livrädd,
när du sa att du älskade mig,
min föredetta vän hade bara svikit mig,
men jag lärde mig att lita på dig.
Och du har inte lämnat min sida än.

Jag mötte vänner från förr
och jag byggde sakta upp modet.
Jag gick sönder ibland.
Och jag var ensam väldigt ofta.

Men så mötte jag honom,
han sa den där perfekta lögnen,
han såg mig i ögonen och sa
att han älskade mig.

Jag frös till is,
tredje gången gillt,
släppte jag honom in.

Och i tre månader fick jag tro,
på någonting som aldrig var sant.
Min pappas ord spelas upp
"Värdelös, misslyckad och oälskad"

Och han kunde inte älska mig,
jag visste det då men vill inte tro det.
Jag vill bara att en enda dröm skulle bli sann.
Jag vill bara vara hans.
Jag ville bara bli sedd,
bli hörd.
Jag ville bara vara någon
och bli älskad för den jag är.

Du sa farväl men orden låg i en annan skepnad,
"vi ses som vänner"
men just nu är jag svag.

och jag kan inte tro det,
den perfekta lögnen som jag hatar mest.
Säg aldrig att du älskar mig
när du inte gör det!