Ty dagen mig flög

La sig i vindstilla skuggor grå o kall

Stilla skymd sökte armt blicken sig stum o grumlig på vägen upp mot molntung himmel i askan

Fann ej din ömma ljusbild

Kunde ej höra din vackra röst i sång

Kände ej din närhet o värme

Var du mig nu borta

Eller bara just då

Sänkte mig lagd allena över rasmassornas glödande ruiners skärvor

Sorgen i hjärtats inre smärtrot stormade djupt som ett vågors öppna bottenhav

Lånade åter styrkans axel åt stunden tärd o tyst

En bärande fågelvinge till stegens längtan hem

En fjärils trygga ros till drömmars sömn mot famn

Lade i min hand silvrets ord i melodi

Guldets vaggtäcke i bädd begjuten skrivelsens form o klang i brons

Ty nattens mörker var mig redan lagd

Flög mig onynnad, sömnlös i oron o forsregn

Bortom nära fjärran vida,

skulle ontet hårt kräva tillbaka i tusenfalt av gäckande plågors åskslag o skratt o djävulsk dans,

på väg mot ingenting, till ingenstans,

dit ingen visste, hörde o inget kände

Levande omsvept begravdes jag svårt i dess sigills avtryck

Landade krossad i själens trapphimmel o blå spegelögon ville ana små stjärneljus stilla begråta mig vakande av en ängels leende o månens kyss

Men jag föll åter stigen

Rasade starkt knäböjd på nytt igen o slungades bakåt i tid o rum,

som en dörrs stängda käftsmäll mot en öppen resas lidande av makthotens brotröskel på färdens kamp i kaos