Det finns en flod av sår
lika långa som ärren efter
murar som
under en blåfrusen måne
närde hatet,

men liksom ebb och flod
vänder den alltid åter
till guld igen,

den bor som alla vi
under samma himmel,

där även du fostrades
i den hårdaste motvind
där din insikt väcktes på
den mörkaste botten,

den svävar där tålmodigt
ser att du har lättare att våga flyga,

väntande ovan dårskapen,

med en vänlig hand
och himmelens alla stjärnor
som stöd ritar den fåror med strimmor
av sol som leder alla
dina tårar bort,

blommor som öppnar sej fångar allt ljus
så förlåtande spirar i ärren så oskuldsfullt
skimrande,

glömmande drömmande om att
bara få vara.