Jag jagar mig själv in i mörkret.
In i min lilla låda där jag sitter och darrar.
Där jag sitter och darrar av rädsla.
För mig själv, för världen, för kärleken.

Jag jagar mig själv in i min låda.
Därinne är det trångt.
Inget ser jag utanför.
Jag tror jag är den enda med smärtan.

Jag jagar mig själv in i min låda.
Där tror jag att jag är trygg.
Som jag en gång var.
Men nu är det kallt och sårbart.

Jag jagar mig själv in i min låda.
Där piskar jag mig blodig.
Där dör jag om och om igen.
Och ingen kan ta sig in.

Ingen har nyckeln till min låda.
Ingen mer än jag själv.
Där låser jag dörren och dväljs i min ensamhet.
Där sitter jag och tycker synd om mig själv.

Jag jagar mig själv in i min låda.
Där jag förut fann frid finns nu bara ensamhet.
Därinne i min låda finns bara mörker.
Därinne i min låda är jag ett blödande sår.

Jag jagar mig själv in min lilla låda.
Där gömmer jag mig för världen som är så stor.
Därinne tror jag att jag inte kan ses.
Och så kliver han in och tittar på.

Därinne i min lilla låda sitter jag och gråter.
Och han ser på.
Rädda mig, viskar jag förtvivlat.
Och han bara ler.

Inne i min låda är jag inte längre ensam.
Men han tänker inte sitta där med mig.
Han vill att jag ska gå ut.
Och jag hittar inte vägen.

Den enda väg jag känner går till skogen.
Där jag springer runt och gömmer mig bland träden.
Jag vill inte se.
Jag vill inte leva, för det gör ont.

Men inne i min lilla låda gör det än mer ont.
För inne i min låda finns inte längre frid.
Jag letar förtvivlat efter den svalkande likgiltigheten.
Den jag gömt mig bakom förut.

Men den förbannade saken har flytt sin kos.
Den jäveln har sprungit sin väg.
Och jag bara blöder.
Och ömkar mig själv, och blöder för det.

Och han sitter där och ler.
Och jag vill att han stannar kvar.
Och håller om mig när jag gråter.
Och ger mig nyckeln ut.

Men han bara ler.
Och håller om mig.
Och ser mig och ser mig och ser mig.
Som den jag är.

Och älskar detta monster som är jag.
Den fega, hon som inte syns på dagen bland folk.
Och jag gråter över kärleken som jag fått.
Helt oförtjänt.

Sedan står jag där tom igen.
Och tittar på kärleken.
Vet inte hur jag ska hålla om den.
Vet inte hur jag ska visa den.

I min lilla låda finns det ingen karta.
Den är därutanför.
Men jag kan inte läsa den.
Den är ritad med bilder jag inte förstår.

Men ändå tar jag din hand.
Ibland ser jag dig som jag såg dig.
Och du är så vansinnigt vacker.
Och så bara man.

Och där sitter jag med en man.
Äntligen.
Och vet inte hur jag ska leva upp till att vara kvinna.
För hon sprang sin kos.

Hon vill inte sitta i lådan.
Med mig.
Hon vill dansa på ängen och sparka boll.
Hon vill leva.

Så hon går sin väg när jag går in i lådan.
Och suckar djupt.
Och inte vet jag vad hon gör medan jag sitter där.
I min lilla låda.

Men jag vill att hon ska komma tillbaka.
Hon den starka, underbara.
Hon som tar hand om det lilla trasiga jaget.
Hon som förstår mig.

Hon som läker mig om natten.
När vi är ensamma.
Henne som jag aldrig är rädd för.
Henne som jag kan skratta mörkret i ansiktet med.

Kom tillbaka till mig.
Du underbara.
Du som har kartan och kompassen.
Som njuter av livet.

Kom tillbaka till mig.
Visa mig hur man gör.
När man tar emot det goda.
Visa mig.

Jag vet att du kan.
Du har lett mig genom så många mörker.
Led mig nu också.
Ta min hand snälla.

Visa mig att allt är vackert.
Att allt mörker är bara skuggor.
Från det förflutna.
Skuggor som leker och lever.

Skuggor som jag inte vill ha.
Skuggor som jagar min uppmärksamhet.
I mörkret där bredvid honom.
Skuggor som bara väntar på att jag ska öppna dörren.

Och det gör jag så gärna.
Så jag kan piska mig själv igen.
För vad är jag utan mörkret.
Utan min egen livvakt som viskar.

Viskar ord som jag inte vill höra.
Men som omger mig från alla håll.
Därinne i min lilla låda.
Därinne där jag förut var trygg.

Kom tillbaka till mig du starka, trygga.
Håll om mig igen.
Visa mig vägen till att ta emot.
Det goda.

För jag hittar inte själv.