Oftast är det inte någon som för en bakom ljuset.
Det är en själv som stegar rakt in i svart mörker.
Och det är oftast inte någon som är ute efter en.
Utan en själv som målar in sig i ett hörn.

Och du står där på andra sidan rummet
Med ena foten utanför tröskeln
som om du är på väg att gå
Och du pekar på penseln och burken med målafärg i min hand
för att visa
Att det är jag själv som tagit mig dit bort

Du kastar dina sanningar
Inte vackra
Inte mjuka
Men Sanna
Och när dom når mig så slår jag mig
på insikten

Och från igår
genom natten
till idag
Så älskar jag dig

Och när jag inte når att tända lampan
Kan jag öppna fönstret
och låta ljuset sticka mig i ögonen

Och jag stegar rätt över golvet
Och utan att bry mig om
att jag kletar färg över fötter
Går jag fram till dig
och drar in din fot till min sida tröskeln