|
|
Och jag finner inga ord.
Jag finner
inte ens
toner.
Nattballad
Vi som lever av grus och av rester, från storslagna fester, här är vi igen. Objudna gäster som aldrig vill gå, vi kan aldrig förstå, undra på att manegen är stulen från andra artister, vi är blott statister i människors liv så behärska ditt driv nu Fru Ängslan din välvilja brister av desperation i din livssituation, där du pinas, i nystruken kjol med volang, ack du sprang, den där natten i klackade skor, kanhända du tror än idag att du lyckades fly, ty när dagen var ny var ditt leende kvar i min ficka, jag har dig min flicka, och ingen ska skada dig mer, ty i våra kvarter är vi fåglar som dansar med vinden, sjunger från linden, ropar som gökar i nattsvarta tallar i aftonens tid, ekot skallar därvid, och när solen slukats av Slätta Damm då förnam jag en längtan av nattblå arom i ditt sinne, fragment av ett minne, jag hade en gång.
Sjung mig en sång, jag vill sova, om än blott inatt.
Fri vers
av
Gärdsmyg
Läst 427 gånger
och
applåderad av 7 personer
Publicerad 2011-09-26 22:04
|
|
|
Marlboroman/Hg
Håller med Z! En verbal progression som är näst intill otrolig... Du sade jag hade rytm. Undrar då vad man ska kalla detta....
2011-10-22
|
|
|
|
Ravn Hansen
Vilken rytmik! Jag blir alldeles andfådd bara av att läsa den. Hjärtat pumpar och man blir alldeles fängslad. Underbart! Jättebra gjort Idaah!
2011-09-30
|
|
|
|
Burn
För att vara någon som inte finner vare sig ord och toner så skapar du rejält med musikaliskt strömmande poesi här, och jag skriver strömmande eftersom det flödar fram, rinner, forsar, där rimmen står som hållpunkter att svinga sig vidare ner längs med älvens brus. Jag tänker på vad som står i ingressen och det du sa om ådran att skriva. Det är verkligen inte lätt det försvinner, det man älskar, det man vill, när ens uttryckssätt står helt stilla och inget rör sig, inget kommer fram. Det känns tomt då, det känns som man torkat ut, som något av en själv försvunnit, som ens känslor låst sig.
Med några rader, med några väl lagda ord, kan man nå punkter i det inre som därmed lyses upp i mörkret. Med några exakta toner kan man förlösa en vall av ordlös identitet. Det konstnärliga uttrycket är inte bara många gånger väldigt vackert, det kan också vara den absolut nödvändiga motbalansen. Orden och tonerna ligger mig väldigt nära så jag vet du menar.
Tänker på formen i denna text. Ordet hophållen kommer för mig; som att hålla ihop något, kanske sig själv, kanske tankarna och känslorna. Det nära, kompakta formatet tillsammans med det rimmande drivet ger mig på ett sätt bilden av att vilja nå fram. Med något. Som att pusha på. För att nå. En annan tanke angående formen är att det kan finnas saker i innehållet som är så jobbigt att det behöver mycket runtomkring sig för att klara av att tänkas, kännas och sägas. Som "den där natten i klackade skor, kanhända du tror än idag att du lyckades fly" och "ingen ska skada dig mer". De ligger i mitten av texten, som en centrumdel, och det går, om man vill, att läsa in det som det jobbiga nav som den omslutande texten rör sig kring.
Samtidigt återfinns det som är typiskt för ditt skrivandet, dvs alltid flera lager, här i sampelande form av bla fåglarna, vinden, linden, de nattsvarta tallarna i aftonens tid och den vackra nattblå aromen i sinnet. Du har den ovanliga förmågan att alltid kunna drapera det svarta och hotfulla med det mjukaste av liv, och där, just i det, syns din breda livskraft och musikalitet.
Du kan känna att det för tillfället är borta, det känner man tydligt, men det innebär inte att du inte kan, det innebär inte att du inte kan uttrycka dig. Jag tog i går i gitarren för första gången på några veckor, det lät skit, tekniken var urusel men jag lät inte det störa mig alltför mycket utan tog till mig att det i några få passager i improviserandet verkligen lät bra och att jag fick fram mig själv, att jag hördes i tonerna. Jag fanns där, i dem, jag hörde mig själv, jag mötte mig själv. Samma är det här, med dig; i de två senaste texterna är du så mycket närvarande i de ord som visas, det är din ofrånkomligt skarpa blandning av nästintill skräck med oändlig mjukhet som lyser så tydligt. Du är där, i dem, och trots att du upplever torka på ord och toner så skapar du här en musikaliskt virvlande dans av liv och död.
2011-09-28
|
|
|
|
Grävling
Den här dikten skulle kunna passa till poetry slam, även om traditionen där (tyvärr) oftast påbjuder mer positiva/komiska texter. Men åtminstone tror jag att den skulle passa bra att läsas högt. Vågar du göra ett försök att spela in en uppläsning att lägga upp här på poeter.se? :)
2011-09-27
|
|
|
Nästa text
Föregående
Gärdsmyg
|
