Upp genom molnen, och lika snabbt ner. Du dunkar huvudet i stengolvet, vet inte varför, men det känns rätt. Kanske för smärtan är en del av livet, det skall kännas för att något skall uppskattas.

Likmsom desperadon, ständigt på väg, ständigt på flykt, nya städer, nya mål, korsa Atlanten via Route 66 till neonupplysta gator till städer du inte visste existerade.

Nu blev det inte så, men drömmarna finns där, de är livbojen som håller mitt huvud ovanför vattenytan. Tur dom finns, de räddar liv, de ger en tro när vi drunknar i tvivel...