Ingen motorväg för mig.
Det är bara smågator och landsvägar som gäller.
Höga hastigheter kan ha sin tjusning,
men det finns något med motorvägen som skrämmer mig.
Det skrämmer mig att den enes bröd blir den andres död.

Efter bara några meter syns en grävling,
krossad och vilande på en bädd av förmultnade löv.
Senare en före detta hare och resterna av något
som en gång i tiden var en vacker stig.

Detta är vardagsmat för den som har bråttom.
Men varför har vi då så bråttom?
Som om vi försökte fly, inte till men ifrån något.
Förr flydde vi från många av dessa djur.
Idag flyr vi från tid, oss själva och den idioti
vi utsätter andra väsen för -
bara för att komma i tid.

En igelkottshona lufsar med sin lilla familj,
sakta men målinriktat genom nyslaget gräs.
Hon har dålig syn och närmar sig en motorväg.
En bit bort krälar en ful padda fram på alla fyra,
men med samma mål.
Målet är att ta sig över denna svarta led till den andra sidan,
där bäckar fortfarande porlar och gräset fortfarande grönt.

Både familjen igelkott och paddan går samma öde till mötes...

I en manisk och nästintill surrealistisk trafik,
sitter ett människobarn i en bil.
Han frågar sin pappa; är det en pannkaka som ligger på vår väg?
Pappan låtsas inte höra och nickar, då han vet att det är ett lik.

Liket, en gång i tiden vår vän vi kände igen som paddan.
Och asätarna som kom efter blev också till en blöt fläck.
En blandning av päls, fjädrar och asfalt.
Bara ett minne av passion och elegans,
bara för att någon körde väldigt fort och anammade nonchalans.

Till vilket pris ska vi följa en sekundvisare?
Hur mycket liv måste gå till spillo för att vi ska sluta stressa,
sluta fly?

Igelkotten vet det inte.
Paddan vet det inte heller.
Rådjurskidet som nu delar bostad med maskar,
kan bara drömma sig bort till en tid då bara rovdjur vara farliga.
Bilar är av en annan sort.

Högt ovanför molnen flyger en svala,
den slapp undan.
Medan jag står här vid en korsning och undrar varför vi har så bråttom
och till vilket pris är att komma fram till ett möte värd.