världen är som vackrast
när man ser på den
från mörkret
sakta
droppar glädjen ner
rinner likt rännilar av färg
in i den mörka grottan fylld av ensamhet

stegen lättar ju längre bort man går ifrån det
styvnackat ensamma
superstarka
men osynliga

det är ibland snopet att inse att vägen man valt
ledde till en rondell
till cirklar som vissa skulle kalla onda
(lite taskigt mot en en i grunden så naturlig matematisk form)

jag går mot ljuset
med högburet huvud
med hjärta som fylld av kolsyra
och lycka över att ha påbörjat en ny vandring
på en ny ljusare väg!!