Jag såg remmen som öppnade din nya värld, kände doften av blod i din låda i en fin blandning av det som var din vardag, där känslor inte existera.

Jag såg broskbildningarna i dina armar, dom stod för din ångest. O hade jag varit en av dina broskbitar så hade du stuckit iallafall.

En dag berätta du om ruset.
Hur ångorna spred sig i din hals när du nådde din himmel.
Det som skrämde mej mest var inte att du berätta för mej.
Utan att vi var så lika i just detta ögonblicket, i våra uttryck.
Du när du pratar om dina droger.
O jag när jag pratar om dej.