I

Mellan insjunkna ögonskrevor
och utskjutna stenhakor
frös jag dagar till kall granit

Luften var ett torrt virke
kvidande när fibrer spräcktes
av människor och onödiga ord

Så jag sänkte mig djupare
en borrkärna under brunnarna

Jag har träffat den svarta ådern

ringlat in som köld
under urbergsskölden
glänst
i litorina havet,
i skymundan
byggt från grunden igen

II

Minnen;

jag kunde ha räddat också er, så varför
valde ni att skapa ett monster?

Smolket som så länge grumlat den klara blicken
tyvärr, jag beklagar
det utsöndrade ni

Ständigt sätter sig slamsor av hinnan
i vägen, blockerar min klarsyn och
förkläder mig till er

Men det händer ibland att
jag finner en lucka i varpen
En strålgång genom smolket, att uppträda i

Då lyser jag
och sätter världen i brand

III

Nu, när tio nätter har täljt sina påkar
härskat oinskränkt över landet
och tio morgnar rest sig i öster
kastat sina tyranner över ända
skall vinterfemhörningens ljussken
visa en väg tillbaka

Ut, från innandömet
i azimutal vinkling

även jag har en lista
av misstag jag inte gjort än