Köpenhamn. En skräddare fogar ett särskilt utsökt foder
i den överrock som Emile, Aline, Clovis,
Jean René, och Paul Rollon Gauguin
senare skall se sista gången lyftas av sin krok
i en bild förvrängd genom tårar till fem små konstverk


~


Tonårsflickan i Jekaterinburg
drar upp kjolen, fäster
en askblond vindel av hår bakom sitt ena öra
och låter blicken driva mot det skuggande Ural
där en oansenlig bergsbäck just har sprängt sig ett utlopp


~


Med tyngden över ett långt, smalt bräckjärn
bänder den atenske timmermannen
en ruttnande bräda ur bordet på Theseus skepp;
hans son ser nyfiket på
för att lära sig hantverket


~


Junikväll på Montparnassekyrkogården.
Dödgrävaren har två gravar kvar att skyffla igen,
båda omärkta, båda snart okända;
en rymmer kvarlevorna efter en Évariste Galois, i den andra vilar
någon som också levde sitt liv så väl han förmådde


~


Du, just där du är, är också en del av den värld
där skänklar slipades i en exakt process
och nitades ihop till den sax
som Harry Martinson inte såg någon möjlighet
att lägga ned igen


~


Varm spiralvriden känsla som rest genom öknar
genomströvar Las Vegas Strip, berättar allt den fått reda på;
jag ser de som inte tar risken - som stannar i ett fjärrkylt
The Venetian, köper syntetiska färger,
spinnande skovelhjul till sitt blod för 25 cent åt gången