Människan är tyngd och rötter.
Vi rör oss taktlöst mellan plana positioner
medan träden söker högre dimensioner;
förluftligas gör vi vid deras fötter.

Och något tog sin början:

Man anförtrodde mig ett vådligt uppdrag;
jag skulle rita träd och illustrera
hur grenar delar arter, och hur folkslag
och gensekvensers enskildhet än mera
förgrenas upp och splittras ned i löv.

Jag skred till verket:

Jag kalkylerade med remarkabel
rotanalytisk dubbelprecision
hur det var möjligt att få trädtopologin
att växa till en livsfylogeni -
om jag blott fann rätt trädrumsvariabel.

Så med tredje rangens omvänd vektorabel
spektralförskjöt jag gammafältets lag
tills på min hundratrettifjärde dag
mitt uppdrag blev förvandlat till en fabel;
ty trädrumsporten blev då penetrabel.

Institutionen lämnade jag bakom
när orädd jag med trädlövssydda vingar
steg in i porten, genom årets ringar
och följde grenars vägar uppåt, bortom.

Jag färdas i hyperbler nu, jag flyger -
en lövträdsfrukt i trädrumsdimensionen.

Jag faller, blir en pålrot när jag mognat.