Ännu en gång morgon.
På tungan ligger liken
av nattens ord i
outtalade drivor.
Fadd smak.

Gryningen veckar sig
runt deras formlöshet
till en genomstungen svepning.

Jag famlar mot ytan,
jag rör mig i dygrönt vatten.

Träffar världen, faller
ut. Ögonfyllnad, djupare.

Elden saknas, de andra elementen
pendlar vällustigt mot varandra
och sina respektive gränsskikt.

Sfären av det avlägsna fjärde
leder dansen, hon drar trådarna
mot vattnets skimmerpunkter
och jordens veka röse.

Som fuktigt papper veckas
vattenluften.

Kippande föds
de dygröna stenarna.