fas ett började med
ett försiktigt smekande på kanterna av en skör värld som var påväg att byggas upp på nytt, en verklighet som var påväg att sluta vara skev med bara lite flagor någonstans i mitten

fas ett fortsatte med
den första människan som på riktigt förstörde allt hopp, förstörde törsten efter mer liv och väckte lusten att bli plågad, tärd, tömd mot sin vilja, för att lämnas som ett tomt apelsinskal som ingen ville öppna

fas två började med
inget hopp men kanske en logisk förväntning på att det inte kunde bli värre, det kan bara bli bättre och det var ungefär här fotfästet försvann på riktigt, för den andra personen jag gav en chans att rädda mig rev upp sår med snabba höftrörelser mot mina käkar

fas två slutade med
att vara fri, men att inte känna någonting, att ha friheten i sin hand men inte veta vad man ska göra med den, att kunna dansa men inte förstå hur man ska röra fötterna, att kunna måla men ha glömt hur färgerna ser ut

fast tre började med
hopp, tro, allt kan bli bra och du var räddaren i nöden, du fångade upp mig och du satte mig på dina axlar och vi ramlade i festivaldimman, du sa att du tror du är kär och jag log, lät dig komma in inom mig, på alla möjliga vis och jag började bygga upp legobyggnaden igen, och du räckte mig bitarna

fas tre slutade med
ett kort sms som löd "Saknar dig jättemycket just nu", daterat kl 04.01 och då hade du krossat mitt liv utan att förvarna mig, och det är därför din kniv skar som värst, för de andra använde köttknivar, jag förväntade mig inget annat, men du försökte penetrera mig med en smörkniv och vilken idiot som helst fattar att man inte gör så.