Denna vinterdag. Jag går ut, går omkring, förutsättningslöst. Blir plötsligt medveten om himlen. Den är översållad av moln, tunna, spretiga vita fjädermoln, likt sökande trådar som spränger fram ur den höga ljusblå fonden. De får mig att tänka på en mycelstruktur. En svamporganism som legat vilande, samlat näring, vuxit och vars slingrande utlöpare nu brutit sig ut i det fria; inte längre möjlig att dölja - men heller inte längre rädd för att vara synlig.

Den måste väl livnära sig på något, men vad finns det däruppe att livnära sig av? Jag tänker att det måste vara ljuset - att den funnit något närande, något den kan syntetisera ur det ljus som ligger brutet mot den blåa delen av skalan. Att den på något sätt funnit livskraft i de snabbare svängningarna hos de kortaste våglängderna, och att den pumpar ur det, förmultnar det till vitt.

Det känns som att de bryter fram överallt nu, att de tar över. En himmel i grund besegrad av cirrusmoln.

Det är en kall dag, fingertopparna värker lite av kylan. Som att nerverna inte riktigt når dit, att fingrarna sökt sig längre bort och inte fullt ut är en del av kroppen. Ett slippapper, släpat över sammanhangens skarpa linjegränser.

Jag ser iskristallerna glittra på gräset som stelnat i diket bredvid mig, och tänker att kanske har organismen skickat sina hyfer också lägre, också ända ned mot mig. Att det inte är något man betraktar ur en passiv åskådarroll, utan att de slingrat tag runt mina fingrar och knuffat sig in, övertalat mina nervtrådar att ge efter, dra sig tillbaka.

Så jag talar med organismen. Parlamenterar. Det är som att den bjuder in mig till en mykorrhiza, ett utbyte - säger att just nu är det vår tur - att skapa världen, genom att injicera den, ge den som en gåva till varandra. Jag låter det hända; blir en del av organismen, fattar tag, låter det tömmas som skall tömmas och växlar över det som kan växlas över.

En vilja att delta i nedbrytningen vinner fäste i mig; att bleka bort min del av ljuset för att förbereda för detta nya som kanske skall komma. Att jag skall bära det, min del av det. Och det är som att gå över en bro, att gå sig själv till mötes i en spegel. Passera ut på båda hållens andra sida. Som att göra det färglös. Som att göras färglös på samma sätt som vitt.