Jag tänker att jag inte tror på livslång parrelation per definition, eller som system om man så vill. Jag tror på andra saker. 

Kärleken tror jag på. Och jag tror på att kärleken börjar med nyfikenhet. En vilja att upptäcka och lära sig av en annan människa. 

Jag tror på tvåsamhet eftersom det är så mycket finare att dela. Men jag tror också att vi många gånger tappar bort essensen i tvåsamheten i strävan efter att bli ett. Och jag tror att vi ibland, i vår längtan efter sann intimitet, eller i rädsla för ensamhet för den delen, glömmer bort att vårda olikheterna. Vi slutar att se och bejaka varandra som unika individer.. Slutar lära av varandra och till slut tappar vi bort det som skulle utgöra själva kärnan i  relationen - kärleken och nyfikenheten.  

Jag tror på att det går att möta någon som jag aldrig slutar lära av. Någon som jag älskar hämningslöst och fullt och som är vacker och självklar, i all sin mänsklighet. Jag tror på att det går att möta någon jag aldrig vill vakna utan.  

Men jag tror inte på livslång parrelation per definition, eller som system om man så vill. Jag tror på andra saker. 
Att upptäcka, leva, leka, dela, ta in, lära ut och hjälpas åt. Men också på eget ansvar och att vara sann mot sig själv och andra. 


Och kärleken.
Kärleken tror jag på.