Hej, hur har du det? Minns du mej?
Känner att det är dags för nån av oss att höra av sig.
Vill bara veta att du är okej,
Och att du ska veta att jag faktiskt saknar dig.
Sitter på bussen och ser snöflingor smälta emot rutan,
Och känner att jag helt ärligt nog inte kan leva utan,
Dig, vid min sida. Trots att jag var ett misstag,
Är du väll en av få som alltid ska finnas i min vardag?
Bandet som skapades borde varit obrytbart,
Det står för tro,hopp,kärlek och lite till, men jag,
Känner att det tappat allt värde som ingenting,
Precis som att jag känner mig som ett jävla ‘’någonting’’
Allt jag önskar är att du skulle kunna ta dig tid att ringa,
Ett samtal i veckan skulle hjälpa mig att inte förtränga,
Att du kanske har andra sidor du med, men du vet,
Att hur mycket jag än vrider och vänder på det,
Så känns det som att jag bär en osynlighets kappa,
Men trots allt kommer jag förevigt älska dig, pappa.

Jag vet att du finns där, du bort inte så långt bort,
Men jag känner att vi nog inte riktigt är av samma sort,
Samma kött och blod men mentalt är vi olika,
Vi tänker inte likadant eller så kanske vi är för lika?
Jag vet inte om jag faktiskt behöver dig vid min sida,
Vill du umgås mer med din 16åriga sjukt paranoida,
Dotter? Eller behöver vi varandra för att fungera?
Minns inte hur det va då jag var liten, svårt att memorera.
Min värld kanske skulle förändras om vi skulle spendera,
Mer tid med varandra och om jag kände att du acceptera,
Mig för den jag är och den jag blev,
Kanske inte som det var tänkt men vem fan blev det?

Jag föll emot marken slog huvudet i asfalt,
Jag var borta kunde nästan urskilja en människogestalt,
Jag blåser, väntar, det piper där var min alkoholhalt,
Allt jag fick fram var att jag sakna en fadersgestalt.