Larmet går
jag är Marikas sår

Det värsta av allt
var att jag vaknade på morgonen
och trodde att allt var över
(jag ville tro)

var vit svan igen
för att långsamt förvandlas
under dagen

kvar under ögonlocken
fanns resterna av skuggorna
och jag kunde förnimma
deras yviga konturer och hetsiga prat

jag speglade mig tills jag inte visste vem jag var

kolibrihjärtat förtsatte att slå