En gång såg jag tavlor hänga
fritt utan ramar
i den oupphörliga raden av rum
alla dörrar stod avlösta
och rökte sig själva till upplösning mot posterna


En gång gick jag tankspritt
fritt utan ramar
i skuggan styrd av en enda
solskära som nyfiket provat sära dammet
kartritarens övningsstift


En gång lyfte jag en mjuk ostämd skål
samtidigt höll jag en kupad strömkrets
runt ett album där dammet klistrats prydligt
medan beskrivningarna lossnar
vårstenar, äggfossil


En gång skars duken ut
spindelfolket övergav städerna, medgav   
skyskraporna var nyckfulla kritor mot
himmel av uppskjutna rättegångar
ett februariasplöv som ännu bestrider hösten


En gång såg jag livet vars tavelvägg vi måste vara
inringade datum förökar sig i almanackan
uppfyller jorden
alla har ett löfte, en svetslåga, ett tåghjul, dessa tre
och störst av dem?


en gång vände jag mig inåt