Ett ljud jag minns. Ett slag som slogs mot trä
oranga stycken av en klang som sjöng
de rör sig under ytorna mot mark
en underpuls, den spränger till men jag
har rört den med en motpuls kanske helst
för att få höra smältvattnet. Det skär

brunnar till ur sjok av is - och jag
satt idag rätt länge nära mark
och hörde forsen porla, vinterns trä
förvittrat ur en övergång, ett skär
så slog det mig när rännilarna sjöng;
en tanke väger över mer och helst:

vi var rätt lika, brunnarna och jag.
Det rör sig (det som stillsamt varit trä)
för alla har ett minne, någon mark
där gräset slår i vind - en enda fastpunkt skär
det ur sin rörelse. När vinden sjöng
och rörde fälten; något samfällt, helst

och eklöven har smultit upp ur mark
som bruna rester - nervburar - de skär
sig fram som ångor av sitt trä
och minner mig; vi borde tala - jag
och du, vi måste prata; löven sjöng
men ordlöst utan röst. (Den tystnar helst.

Att lämna plats för brännglaset som sjöng.)
I trakterna av bilden, ramen: trä
med mörka ådror, vad det ville helst
beskars av vad som tilläts, luft och mark
som gavs det. Det tog det - det som skär;
mitt minne av ett ljud. Nu flyter jag.

I bäcken finns en linje, anar jag -
en gräns där vattnet ville blandas helst;
den gräns där gräset ville binda mark,
men också det en ström. Ett svultet skär
som fäller gräs och märker sig i trä.
Om sådant var det smältbäckarna sjöng.

Tror nog jag sjöng oranga stycken, helst
i minnen som jag knutit under mark
men klangen skär; ett utlopp. Brinner trä?