stupet till oändligheten
i skuggorna andas mörkret
andas tätare
sipprar livsljus
i varje väsande andetag
mörkrets orm slingrar
med rispande tunga
en tum närmare hjärtat
för varje kvävande andetag
skuggans tvilling när en längtan
att jaga skuggorna
utför stupet till oändligheten
där varje stund att andas tar tag
kall är betong mot kind
kall är marken mot min kropp
mörk är mörkret inuti mig
vill andas men luften är jagad av skuggornas djup
bröstkorgen häver sig tvångsfullt
känner bröst kalla mot tyg
känner livet sintra genom kvicksand
ett andetag från evigheten
fingrar trevande mot en strimma blekt ljus
fladdrar sin väg
på väg
mot mina andetag
ser det bleka nära slockna
ser det vandra stillsamt till mig
ser det fångas i min kupade hand
ser det nu inför mina ögon
där andan hämtas
bit för bit
för varje nytt
andetag