du ler aldrig längre
du är så ful men det är ok för det är jag också

vi sitter vid köksbordet
med ett utgånget datum på mjölken

solen strilar in genom gardinerna köpta på ellos
du har börjat på viktväktarna
och det var länge sen vi hade samlag nu

jag läser tidningen för att slippa se dig in i ögonen
som för länge sedan är utbrunna på sin glöd

det är bara vi två hemma
du har krullpermanentat ditt hår
i ett desperat försök att få mig att åtrå dig


-jag vet inte vem du är längre
hennes blå ögon beslöjas av en fråga
-vem tror du att jag är?
hon ler ett skevt leende

ur det öppna köksfönstret sipprar ljudet av fiskmåsar in
allting är så ljummet och klibbigt
jag sitter fast

jag dricker mitt morgonkaffe innan jag tar bussen in till stan
jag springer och springer men stannar kvar på samma punkt

människorna är som en grå ström av vatten
och jag går mitt i den
jag ser men kan inte vidröra någonting
det är som om en bubbla av glas skiljer mig från världen

och där utanför står du med dina frågande uppgivna sorgsna ögon

jag stöter och stöter i dig men når aldrig extas
jag hänger svävar tvekar

räds att äntra den andra sidan
eller räds jag livet
räds jag icke-livet?

trycker mina läppar mot dina
ett sista försök att väcka det döda till liv

når aldrig in (i mig)
når aldrig ut (till dig)
kommer aldrig hem
har glömt allting

hur det kändes att ha ett hjärta
hur det kändes att vidröra din hud
hur det kändes att leva