Går förbi
kassarna utanför fönstren
tegeltung ruvande byggnad
tydligen utan
kylskåp

vill inte se
men faller

in i blickarna
hos barnen
alldeles för stillsamma
bakom rutorna

Och
den unge mannen
med ögon som varsel
om ofärd
i röda nätters
rörelse mot Aldebaran
och tunnor
med brinnande sopor
som sista värn
mot kölden
Han börjar förstå

Går plötsligt
ställföreträdande
för dem
som inlåsta
inte ens
får gå gatan ned
outhärdligt tyngd
av deras ickesteg
jag tar

De hänger
sina frågor runt
min hals
det klirrar av
förhoppningar och hat
och tusen avtryck av
små fingertoppar
mot en ruta
pudrar mig som snö

Skylten
bränner mig till
svart skam
med sin
benämning
som skär
djupare än trasigt glas

Migrationsverket
förvarar
drömmar och liv
som vore de
dokument

ordets makt

"Förvarsenheten"

hur blev mitt land så här?