Mot slutet inträffade det paradoxala att tomten tvangs bära en dålig tomtemask. Det var enda sättet att få barnen att tro att han faktiskt var en tomte och inte bara en gammal man med vitt helskägg. Han fann sig i det, även om det otvivelaktigt var förnedrande. När han plötsligt dog, självklart på julafton, blev han i nå-gon mening avslöjad. Han segnade ner på en familjs vardagsrumsmatta. Mamman slet av honom masken för att han skulle kunna andas, men det hjälpte inte. Tomten var stendöd. Nissarna som vaktade släden hörde att något hänt och kom in och hämtade sin hus-bonde. Det var först efteråt familjen insåg vad den faktiskt hade sett. Den kom överens om att inte berätta det för någon. För övrigt var ju tomten död nu - det hade de sett med sina egna ögon. Och när han dök upp nästa år brydde de sig inte ens om att försöka slita av honom masken.