mormor, du lyfte från denna marken
du bar en gloria den dagen du dog

bakom ett draperi står din närvaro
dina ögon var beslöjade
av svar, dimmor, morfin
du låg i ett rum med vita gardiner
i en uppfällbar sjukhussäng
och på skärmen
ritade grafer dina hjärtslag
ritade en maskin oböjliga kurvor
och tiden som vänder och vrider på allt
jag som


vad som döljer sig inunder
allting jag vill säga till dig
fastnar i mitt sorgeflor
bokstäverna kilar in sig mellan tänderna

jag gråter i bussen på vägen till sjukhuset
jag vet vad som kommer att hända
en kille i tjugoårsåldern ser mig
han ser ut att tycka synd om mig
utanför bussen ligger mörkret
som en tjock ridå

det är som om mörkret jagar mig
jag drömmer om dig, mormor
om nätterna

att du har korpfjädrar i ditt hår
att fönstrena står vidöppna
i ett hus med vitmålade väggar
och vinden viner, klagar, visslar

rädslans frö är planterat i min mark
dess stjälk tränger upp ur marken
och jag känner på mig
att ondskans blommor
är färdiga att slå ut
i vilken sekund som helst

äntrar jag ett svart rum
och när jag har stängt dörren
försvinner dörrhandtaget

härinne ligger trasiga barbiedockor,
glassplitter av splittrad självbild
här är min själs krematorium
här ligger förkolnade rester av mitt hjärta
på en krok hänger bortglömda leenden

lång bort i salen hörs ljudet av klackar mot stengolv
en lysande gestalt uppenbarar sig
med elektriskt sken

hon döljer sitt ansikte med händerna
mitt hjärta slår så fort att jag får svårt att andas

och i samma ögonblick
slår hon ut med händerna
ur hennes ansiktes hålrum
flyger insekter
svärmar tusentals små vingar
och tusentals små insektsben

jag inser plötsligt vem hon är