Jag kan ditt ansikte utantill,
ritar dina konturer i luften
bygger ett luftslott åt oss båda,
drömmer inte utan siktar mot stjärnorna
med dig som måne och hållplats.

Vågar egentligen inte men älskar dig i alla fall,
är osäker i hjärtat men tvärsäker i sättet
jag vet vad jag vill ha och jag vet att det är du.

Missförstådd med goda avsikter men
avundsjuk på din huvudkudde,
den får bära dina bördor och torka din gråt
medan jag bara kan besvära mitt huvud med
önskedrömmar om pojken omöjlig att få.

De säger att kärlek är en underbar sak och de har nog rätt
även om det inte är lika vackert längre när
du nött ut det och om du får magsår av
fiktiva fjärilar.

Jag kan ditt ansikte utantill men du ger mig aldrig tillstånd
att bevisa vad du är för mig,
ingenting mer än en kärleksdikt

för nu.