Helt plötsligt så gick du allena,
det var inte längre ni två.
Din sorg, din oro, din ångest,
vem kunde väl den förstå?

Du gick allena och sörjde,
det brann som en eld i ditt bröst.
Nattsömnen flydde dit läger,
du sökte men fann ingen tröst.

Visst var det någon som sade:
Beklagar, hur har du det då?
Ditt svar var så ärligt du kunde.
Jo tack, nog får det väl gå.

Men snart var det ingen som spörjde,
och ingen som brydde sig i.
De hälsade lamt när ni möttes,
eller rusade bara förbi.

Då grät du så övergivet,
men lärde dig snart att förstå.
Sin sorg får man bära allena,
det finns ingen hjälp att få.

Ingvar Björkdahl
Mariestad