Du käraste lilla blomma, hur kunde det bliva så,
att du är den endaste vita bland alla de tusende blå.
Fanns det ej färg i Guds pensel att även du kunde fått
ett endaste litet stänk av himmelens mörkaste blått.

Du käraste lilla blomma, du vita bland alla de blå.
Du böjer så ödmjukt ditt huvud, det är som du tänkte
som så:
Ack, vore det inte det bästa, om åter jag vore till stoft.
Jag är väl till glädje för ingen, jag har varken färg
eller doft.

Du käraste lilla blomma, jag kan dig väl förstå.
Vi är varandra rätt lika, vi är ju så udda, vi två.
När andra glänser och prålar, då ser vi så torftiga ut.
Så bär vi vårt öde tillsammans, vi föddes
när färgen var slut.

Ingvar Björkdahl
Mariestad