Nu välver sömnens mjuka brus
kring gårdar och kring gränder,
men ej du somnar i ditt hus.
Nu grälar far, nu gråter mor.
Du knäpper dina händer
och vågar väl aldrig bli stor.
Det tycks så långt till trygga länder.

Du ligger med din knotterhud
och fryser trött och övergivet;
förtränger husets alla ljud
när kvällen fäller sitt visir.
Ditt barndomshägn är rivet.
Ett litet skrämt barn du förblir
igenom hela livet.