hon ville vara ängel,

ge de förlorade barnen allt

så hon lät dem äta ur hennes händer

hennes leende lyste högre och vackrare

än alla kyrkklockor i hela världen

alla blåklockor

mellan hennes tinningar rymdes en värld

som går bortom mitt förnuft

hon brukade gråta när hon såg uppstoppade djur på museum

tittade ut genom det frostade glaset

och såg de gröna kvistarna suddas ut

för att lösas upp i himlens ljusblåa

för att lösas upp

för att bli förlöst ur sig själv, sina kedjor

så löste hon två treo comp i ett svart glas

sedan log hon stort mot alla hon träffade

och i det sentimentala skimmer

som omger hennes ansikte när jag erinrar mig henne

så vill jag tro att hon var mycket vacker

hon var alla kvinnor

som en blodssyster, tvillingsjäl

viskade vårat blod till varandras blod

var hon lika fallen som en fågel som brutit sin vinge

ville jag ge henne åter viljan att flyga

tända en liten eld i dem där isblåa osminkade ögonen

få henne att darra

resa håret på hennes armar

på hennes bleka armar

låta löven virvla i vinden

låta allting lösas upp