Nu känns det som om jag kommit till vägs ände -

vi måste ... måste ... skilda vägar gå ...

Smärtsamt kallt ensamt och frostigt

men det  bara ÄR så ...!

Mot nya okända slingrande stigar

jag sätter min skälvande fot

och vet ej om det främmande snart

mig bekrigar

eller ger mig lindring och lenande bot ...

 Men en Vän som vinkar långt borta i Öster

ger mig en strimma av Hopp

en strimma av Ljus

som ett Änglasvar på Himmlakörens

mummel av röster

om en framtid av värme

i KÄRLEKENS

brus ...

Jag måste tro på mitt Hjärtas låga

jag måste lyssna till min Längtans sång

att jag ska få lämna min Ensamhets plåga

0ch få sjunga duett med min Kära en gång ...!

Därför fattar jag fast min snidade vandringsstav

och lyssnar till mitt inres nynnande röst

och vandrar över Nattens ångestfyllda grav

mot den spirande Gryning i Öst

men vägen är kantad av hiskeliga stup

och av suckar från Själar i nöd

jag hoppas att bäras av mitt inre Djup

av min Kärleks brinnande glöd ...

Till slut är jag framme  i Öster en gång

vid en flammande Soluppgång röd

DÅ kan vi åter sjunga Vår Kärleks sång

som en seger över Sjukdom och Död ...!