Härom morgonen lämnade jag sängen först vid tiotiden - visserligen hade jag skrivit några timmar på efternatten då lugnet råder och tankarna förblir ostörda, men tio är nog lite i senaste laget.

Egentligen skulle jag sova mer, men jag står inte ut med drömmarna.

Antingen är dom förskräckelsen personifierad i en röra av total verklighetsförankring då allt lidande ber om glömskans nåd i en kakofoni av böner. Uppvaknandet till den mer censurerade tillvaron blir en räddande flykt då det inte känns möjligt att bara slå dövörat till, vända mej mot väggen och somna om.

Eller så är drömmarna som en öppen port till paradiset - och man skulle kunna tro att det är dom drömmarna jag föredrar att - att sluta ögonen och få komma en plats av idel kärlek där ingen villighet är mej främmande. Det är bara det att denna plats så sällan är helt nåbar - så gott som alltid kommer jag bara nästan dit, nästan, men alltid bara nästan.

Konstigt nog oftast återförd till vakenhet av någon ingrediens i realiteten - en telefonsignal, en knackning på dörren, en grävling under huset, en kottes duns mot taket eller att tuppen gal.

Ungefär som om realiteten är rädd att förlora äganderätten till mitt liv, väl vetande att om den släpper mej genom dörren till paradisets hägrande famntag så har den förlorat mej för alltid.

Egentligen förstår jag varför livet har så svårt att släppa taget - vad vore det utan de levande? Dess sadism skulle falla platt till intet utan någon att plåga.