Det finns de människor som inte kan låta bli att gilla de kungliga, dom har fått för sej att det är något tjusigt med deras blåa blod och deras slott och borgar.
Många av dessa kallar sej monarkister och säjer sej vara intresserade av historia och då kan man ju förmoda att dom läst lite och har skaffat sej ett litet hum om hur kungligheten uppstått och utvecklats genom tiderna – men icke! Och det stör mej faktiskt att dom gillar det dom gillar då läsningen om vad maktens folk haft för sej knappast bjudit på skönläsning - snarare en sorglig provkarta på människans lägsta drifter – intrigerande och maktbegär.

Men det finns dessbättre andra händelser i världen där en högre resning än maktfikusars paranoida kamp blivit synlig, och kanske till och med en glimt av verklig kärlek ibland.
Ja kanske något att som människa kunna känna glädje inför - till skillnad mot hur monarker av alla de slag exhibitionerat sitt storhetsvansinne, eller skickat ut sina undersåtar på slagfälten att lemlästas och dö.

Med den insikt jag har om monarkiska vanor tycker jag som jag gör och kan berätta att den inställningen hade jag rent instinktivt redan som barn då jag upplevde det som oerhört integritetskränkande att det satt en massa kärringar under papiljotthuvarna och ojade sej över en unge dom inte hade något med att göra - Lillprinsen hette han i folkmun och är den nuvarande kungen i Sverige - vi är ungefär jämngamla.
Det jag då såg och hörde ur mitt dåvarande barnperspektiv har inte förändrats, men tyvärr förvärrats, och vad jag då kände och tänkte håller än i dag även om min inställning stärkts genom de kunskaper livet i övrigt bidragit till.

På den tiden visste jag inte så mycket om svält och nöd – inget annat än hur det var i den miljö jag såg i den del av världen där jag växte upp - folk handlade på krita och eldade den billigaste sortens skålved i lägenheternas kakelugnar - innanfönstren klistrades med bruna klisterremsor mot drag och de flesta ungar jag kände fick gå till frälsningsarmén och prova ut lite varmare vinterkläder att skyla sina smala lemmar med mot snålblåsten på söders bakgårdar.

Stockholmsstad hade upplåtit lite jordplättar här och var runt stan där fattiga stadsbor fick arrendera små kolonilotter att sätta potatis på - Morfar hade en i Tantolunden - ett litet område som nu blivit kulturminnesmärkt - men ingenting är kvar av det som var - nu är de små bodarna och redskapskojorna konverterade till pittoreska idyller som inte bara kostar skjortan utan hela garderoben – sånt kallas ”guldläge” då det ju nu ligger mitt i stan.
Elektricitet och vatten finns det nu i de granna små husen - på den tiden susade fotogenköken i buskarna och det luktade kaffe, kamomill och tjära från en gammal båtlada som förutom zigenarnas gipskattgjuteri var det mest spännande en nyfiken grabb kunde fästa sin nyfikenhet på.
Men vi får inte glömma Tantolundens friluftsteater där vi ungar plankade så gott vi kunde och från vår utkikspost på mage mot berget såg och hörde Julia Cesar deklamera vad det nu var nere på scenen medan godstågen långsamt och obevekligt masade sina vagnar efter rälsen.

Och nej - jag tror inte någon av oss smågrabbar ville byta med den där "Lillprinsen" – en stackars pojke som välkammad och söt som en flicka förevisades för menigheten vid högtidliga tillfällen - nej vi ville nog alla ha vårt aningen påvra, men förhållandevis fria och småbusiga liv - ungar är ju som ungar är, ganska konservativa egentligen, men jag tyckte synd om den lille prinspojken och den känslan sitter fortfarande i.