Det var en underbar solbelyst idrottsarena. Hundratals människor i färggranna dräkter formerade sig över den gröna ytan. Navet med paddocken inramad av vitmålade häststängsel, lätt förskjutet åt det sydvästra hörnet av arenan, var en särskilt fin detalj. Hästhagen gav PRAO-eleven och mig idéer till en framtida dramaworkshop. Vi tänkte att paddocken inledningsvis kunde fungera som tjufritt i en datten-lek, och senare i processen utgöra en intressant koreografisk komponent. Tolv varv medsols fick man springa, sedan måste man hoppa över häststaketet och ge sig ut i vimlet igen.

PRAO-eleven var bara en pojke i klarblå T-shirt, men han var klok. Det kändes som om vi hade något på gång. En bärkraftig idé. Vi satt på den lilla reporterplattformen, jag i min röda reporterdress och han i den blå, lätt självlysande tröjan. Vi hade en fantastisk utsikt över arenan. Jag kunde till och med se mig själv i nordvästra hörnet. Först blev jag förfärad över åsynen, men jag insåg efterhand att det kunde varit värre. Jag deltog ju i övningarna med liv och lust, jag var bara måttligt mullig och mina axlar såg stolta ut i den gröna munkjackan.

Hippien och jag åkte därifrån med buss.

- Ser du nu att jag visst kan åka kollektivt? frågade han.

Jag nickade. Jag var ju van vid att se hippien i en Lambourgini, en BMW eller på en exklusiv åkgräsklippare, men han utgjorde faktiskt ett hyggligt färgglatt inslag även på länsbussen. Jag oroade mig för att jag glömt boka lokal och skicka påminnelser om sommarupptakten för barnteaterkursen.

- Det ordnar sig, du hinner ju hem innan det är dags!

Jag visste ju att det aldrig brukade ordna sig, men försökte ändå se problemet positivt och slappna av. Vi skulle ju bara till mormors hus över helgen för att förbereda försäljningen.

Morfar och dottern mötte oss vid det kvadratiska huset. Dottern gick genast över till grannflickan och började hoppa i vattenpölarna. Grannflickan som hade finkläder fick gå in och dra på sig regnkappa och gummistövlar. Jag försäkrade mamman att det inte skulle upprepas, vi var ju som sagt bara på tillfälligt besök.

Morfar visade oss källaren. Den var både ödsligare och sjabbigare än fordom. Hos mig väckte den trista minnen av planer som aldrig blev genomförda.

Jag funderade på att ringa runt till barnen som anmält sig till sommarkursen, och förhandsboka en lokal ifall intresset fortfarande kvarstod. Men jag hade ju inga kostymer. Kanske var det bättre att inställa? Jag fick en dyster aning om att det var andra sommaren jag hamnade i samma läge.

Så drog hippien upp mig för trappan till övervåningen. Lacken i trägolvet lyste. En del av det gamla möblemanget var sålt, men hippien hade bytt sig till nytt. TV-bordet i form av en njurformad blommig bricka var nättare än det förra, och sängarna var nyare och fräschare. På golvet låg en grafitgrå matta vävd av indianpärlor. Ena änden var smal och tafflig, men hantverket blev bättre efter hand. Hippien  hade vävt den själv.

- För att avlasta dig, sa han , och ryckte nonchalant på axlarna.

- Men jag bor ju inte här längre. Inte i det andra huset heller.

Jag började ana att hippien ville uppskjuta husförsäljningen.

- Jag ligger ju inte ens med dig längre!

Jag funderade på en försoningskyss, men när han öppnade munnen såg jag hans löständer ställa sig på tvären. Gapet var rött och hett som en rävsax, en Vagina Dentata.

Han tog ut tänderna, sköljde dem och förklarade. Jag tappade ändå lusten att göra om försöket.