stenrosor 

konserverat kött

gamla tider rinner

som en flod

genom huvudet

jag kommer att bli

som en uppstoppad fågelunge

på museum

med fjädrar vita och tunga som snö

snö djup som havet

du är människa

med hud tunn som silke 

din hud utsträckt över ytorna

mjölkvita hinnor mellan oss

i periferin sjunger alla barn halleluja 

för nu är våren kommen

och mörkret mer och mer avlägset

ditt ansikte föddes i mig 

du fanns långt innan verkligheten förde oss samman

en olycka 

utanför fönstret på sjunde väningen hörs en ambulans

blåljusen dansar i den regndränkta asfalten

som du och jag en gång dansade

lika flyktigt är livet

som en fjärils vingar och känselspröt

du är med henne nu

dina fingrar rör vid hennes hud

under tiden jag slickar mina sår rena