Kanske var det den bästa dagen hittills i hela hennes liv. Då allt fallit på plats. Men det måste alltid saknas något, inte sant? Aldrig får hon vara helt nöjd.
Idag kliade huden, kliade och ingen salva hjälpte, fastän hon var noga med hygienen och omsorgsfullt och försiktigt smörjde en salva på såren.
Hon river sönder sig, huden blöder och spricker. Ondast gör det när hon rispar sitt sköte och känner sig illamående. Det kliar inuti. Obehagligt som fan.

Desperat och frustrerad. Hon skriker i sömnen och slår i väggarna. Vill kasta sig i sjön och jaga mannen i båten som lugnt blossade på sin pipa och skrattade åt henne då han seglade iväg och hon inte längre kunde nå honom. Det är lätt att ha attityd när man seglar bort ifrån faran hon utgör.
Hon hade inte förstått att hon kunde vara farlig. Hon visste att hon var arg.
Det var nya känslor, precis som desperationen och frustrationen som får henne kasta sig på marken.

Sträcker ut händer i mörkret och famlar på måfå, svårt att hitta det man letar efter när man inte vet vad det är eller var det gömmer sig.
Är det därför hon är så arg? För att hon inte vet vad det är som stillar hennes oro. Kanske har hon redan svaret. Det bara kliar så mycket att hon har svårt att tänka klart. Hennes sinne känns luddigt, förvirrad sitter hon på sängkanten och vet inte om hon vaknat eller om drömmen fortfarande håller henne. I drömmarna där mannen hon vill skrika på finns, som hon vill skada, fastän hon aldrig tidigare haft så starka vad det tycks obefogade känslor inför någon hon inte riktigt känner. En främling, men inte desto mindre objektet för hennes brinnande, glödande hat.

Hon hörde någon säga en gång att starka känslor är alltid starka känslor, ibland förklädda som en annan känsla.
Kanske är det så att hon älskar honom, kanske är det därför hon är så frustrerad.
För det skulle vara den lyckligaste dagen i hennes liv, men mörkret där hon inte hittar honom fastän hon ständigt håller händer öppna och utsträckta skymmer solen som står högt på himlasfären. Den lyckligaste dagen i hennes liv blir mörk och sorglig. Mörkret är överallt men hon kan inte hitta honom. Hur ska man veta i vilket hörn man ska leta?
Så hon får stå kvar där, sårbar. Hon är inte osynlig, tvärtom. Hon har öppnat upp allt vad hon är, ärligt och naket.

Så hon står kvar. Blundar, sträcker ut sina öppna händer. Hoppas att någon ska kliva fram i ljuset och fatta hennes hand, föra henne på vägen ut ur mörkret. Så att hon kan bli lycklig. Så att hon inte vaknar skrikande mer.