Hennes finaste lekplats



Motvilligt lämnade dagen plats för skärgårdsnattens ljusa sommarmörker. Dröjande, nästan lite tveksamt steg det upp ur de dunkla djupen, och på sin smygande vandring över skär och hällar lämnade det tusen små spår av våta tassar.
Skyggt, nästan omärkligt la det sej tillrätta i skrevorna, kurade under alsnår och enbuskar innan det som ett mjukt täcke, slätade ut allt kantigt och hårt.
Under öarnas snåriga siluetter tecknade den vågsköljda graniten sina ljusa ryggar i det tilltagande mörkret och på de låga skären hade ejderflockar i vaksam trygghet gått upp för natten. Deras lågmälda småprat fördes långt ut över tysta vatten och allt tycktes andas ro och frid.

I den stunden vandrade Josefin över en av tusen skymningsöar med livets stora frågor i sitt oroliga sinne. Hon klev försiktigt på upptrampade stigar. Hon letade sej vant fram genom ris och snår mot det ställe hon kallade för ”sitt” – ett klippblock i en skreva belägen på öns utsida skyddad från den mer påträngande delen av världen där folk titt och tätt tvingades skava sej mot varandra.

Just denna helg var det inte så många båtar här som det annars brukade. Kanske berodde det på att SMHI den senaste tiden talat om ostadigt och blåsigt väder – fast här där hennes familj nu låg hade det inte varit så farligt. Att det var så ovanligt få båtar trodde Josefins pappa berodde på VM i fotboll som just avlöpte. – Folk stannar hemma och tittar på teve, hade han skrockande sagt med ett litet flin mot teven ombord.

Det där med fotboll tycktes fascinera hela världen. Det var slutspel nu och det var inte alla båtar som utrustats med TV, men radioapparaterna tillkännagav resultaten med jämna mellanrum så det skallade mellan klippor och skär.

Josefin var inte överdrivet intresserad, för hennes del kunde dom gått ha lämnat den apparaturen hemma. Det där med fotboll hade pågått i flera veckor nu, och Josefin började bli lite smått irriterad. Det föreföll som om livet i dessa dagar helt och hållet dirigerades från fotbollens värld. Allt påverkades av matcher eller kommentarer – när det var lämpligt att äta, sova eller bada. "Phu, stånk och stön", brukade hon säga då det ibland helt enkelt blev för mycket.

– Och från denna väckelserörelse hade påbud utgått att alla skulle delta, mässade hon då dom gärna ville ha hennes sällskap i upplevelsen av den fantastiska fotbollskampen. Hon raljerade över den enögda besatthet som tycktes ha drabbat hennes föräldrar och hela världen.

Här låg en hel underbar skärgård i det närmaste tom, bara för att folk måste sitta och glo när en knippa gubbar springer runt och sparkar på en boll. Det rörde inte henne det minsta. Det var ju bara en uppblåst lek. Inte för att hon hade något emot att leka, men då ville hon vara med och leka själv. Men hon kom inte undan, teven hade kommit till båten av det enkla skälet att han tyckte dessa matcher var så omåttligt spännande och intressanta och en krydda i tillvaron som han inte ville missa.
För hans del var det inga problem, han hade ordnat det så att han noga kunde följa varje match, och "morsan" tyckte tydligen att det var lika kul – dom pratade inte om annat och titt som oftast stördes Josefin när dom plötsligt tjoade om mål eller räddningar.

– Om det ändå varit något väsentligt. Till exempel hur det skulle bli fred på jorden, eller nått om människors svält som engagerade alla människor så, och inte som nu – diverse lekfarbröder som hade sitt roliga någonstans långt bort och som ingen i hennes familj ens kände, men som dom ändå i tid och otid måste diskutera prestationerna från som om det var livets största mening och allvar.

Nu var det inte första gången Josefin tvingats konstatera att hennes föräldrar inte var riktigt kloka, så hon höll sej undan så gott hon kunde om dagarna. För att få vara ifred flydde hon ut på ön så fort apparaten slogs på och fotbollen började, vilket hade det goda med sej att hon fick upptäcka både den och sej själv utan att bli störd.


*


Denna afton hade hon lämnat sin bok i kojen och tyst givit sej ut på skymningsvandring. Hon gick lugnt och försiktigt för att inte trampa på någon av alla kringströvande grodor som bodde på ön. Hon tänkte sej att dom kom fram för att se på solnedgången. Det såg faktiskt så ut. Med samma fascination som människor visar för solens gång, brukade grodorna rada upp sej mycket stillsamt på klipporna där dom i förundran ännu en gång fick se det mest fantastiska mirakel man kan tänka sej som groda – det lysande ögat gömmer sej åter i havet.

Nu hade dom sett det ännu en gång och var på väg hem medan Josefin ville upp på berget för att betrakta det mörknande havet och fundera likt grodorna på livets outgrundliga gåtor.

Högst upp på öns kala hjässa stod hon nu och betraktade vattenvidderna runt ön. En ny båt hade kommit in i viken intill. Det verkade vara en liten segelbåt som låg i skydd där bakom en udde, med bara masten synlig. Där hade hennes familj också legat någon gång. Hon mindes att det var ett fint ställe där man fick vara i fred. Två båtar fick nog plats, men om där redan låg en båt gick oftast inte någon annan dit. Det var egentligen så hon ville ha det. Inte för att hon var folkskygg eller så, men hon ville rå sej själv och slippa babbla om ditten och datten – det vill säga om sånt som egentligen inte intresserade henne ett dyft.

Hennes tankar var fullt upptagna med för henne långt mer angelägna funderingar som många gånger var mycket svårgripbara och krävde hennes fulla uppmärksamhet för att inte gå förlorade. Under sådana omständigheter var det kanske inte så konstigt att hon blev lite fåordig och drog sej undan så snart hon fick en chans.

Josefin var femton år och tyckte vanligen om att vara med i båten ute i skärgården, men numer ville hon helst inte vara ensam med sina föräldrar. Det var roligare när hennes kompis Gittan också var med. Dom kom bra överens och hade alltid alldeles omåttligt roligt. Just det att dom hade så kul kunde irritera omgivningen en del, både andra kompisar och förekommande föräldrar, särskilt om dom hade gäster, som av någon anledning förmodades inte kunna förstå det roliga, för att inte säga dråpliga i precis vad som helst.

Nu var Gittan tyvärr bortrest till någonstans i Skåne för att hälsa på en släkting, därför fick Josefin under dessa semesterdagar stå ut med sina dagars upphov på egen hand.
Som enda barnet var Josefin van att vara mycket med sina föräldrar och tyckte oftast att det var okey, men sedan hon träffat Gittan hade det känts lite ensamt utan henne.

Visst var det fint att strosa omkring för sej själv på öarna, det hade hon ju alltid tyckt om. Det var så helt okomplicerat och det fanns alltid något att intressera sej för, dessutom tyckte hon om att läsa, vilket hon kunde göra när som helst om hon inte hade någon att ta hänsyn till, men hon behövde ju lite socialt umgänge och föräldrar är ju trots allt bara föräldrar, dom har ju sitt liksom och ibland går det ju inte ens att snacka med dom.

Nu styrde hon sina steg till den stora stenen som låg ensam i en sänka ett stycke ner på öns yttersida. Den hade varit hennes finaste lekplats när hon var liten, numer brukade hon mest sitta på stenens aningen sluttande ovansida och fundera över livet. Hon klättrade med vana rörelser upp på den och slog sej ner i fördjupningen i stenens mitt. Ibland när det regnat var den fylld med vatten, men nu var den torr. Hon gjorde sej hemmastadd, lät sin kropp sjunka ned i den lilla gropen som var som gjord just för henne. Kände solvärmen som ännu dröjde i stenens rymd mjukt leta sej över till hennes egen kropp. Hon suckade befriat och andades djupt in den svala kvällsluften.

Vanligen brukade hon kvällar som denna drömmande betrakta horisontens ljusa rand i fjärran och låta tankarna fara som dom ville, men i går hade hon bevittnat en händelse som därefter återkommit gång på gång i hennes funderingar. Det hon sett hade gjort oväntat starkt intryck på henne. Hon hade sett sina föräldrar älska. Det var i och för sig inte nytt för henne, hon kände väl till sakernas tillstånd och hade även bevittnat det hela förut, men då inte funnit det så märkvärdigt. Men just denna gång hade det varit annorlunda.

När hon upptäckt föräldrarnas förehavanden och förstod vad som hände låg dom där dom brukade i skydd för vind och andras blickar. Säkert trodde dom att hon låg och läste nere i ruffen, vilket hon också hade gjort men gått i land för att kissa. Plötsligt hade hon tvärstannat mitt i sina föresatser och stod som fastvuxen mitt i buskarna där hon just tänkt sätta sej. Några meter från henne låg hennes mamma och pappa och kelade med varandra. Det var som sagt inget ovanligt i sej, inte heller att dom var nakna vilket dom ofta var liksom hon själv när hon badade och solade. Hon hade kommit ifrån småflickestadiets tioårsvurm för våta baddräkter för flera år sedan och slapp en massa trasslande under badrocken vid av och påklädning – i varje fall här ute där det ju inte var några folksamlingar precis.

Men då när hon stod där och såg föräldrarnas kärlekslek så nära reagerade hela hennes kropp på ett för henne oväntat sätt, till och med marken började också ett tag bete sej konstigt under hennes fötter.
Hennes föräldrar smekte varandra så ivrigt och helt upptagna av sej själva att dom förmodligen inte hade reagerat om så en hel skock gnuer galopperat genom gläntan där dom låg, bara dom inte trampat på dom deras filtar.

Hennes mamma hade kramat både ömt och uppfordrande om pappas kön som var stort och styvt och hennes pappa höll om mammas bröst och smekte henne mellan benen. Att hon verkligen tyckte om det han gjorde förstod Josefin för hon lät lika kelen som en löpsk honkatt och det gick absolut inte att ta fel på att det var njutning hon gav utryck för.

Visst hade Josefin förstått att det var både fint och skönt att älska – hennes föräldrar hade inte gjort någon hemlighet av det, men det var en helt annan sak att se deras kärlekslek på det här viset. På stället där hon stod fick hon en helt ny syn på vad älskolek egentligen var.

Josefin hade blivit så överrumplad att hon varken kom sej för med att kissa eller smyga därifrån. Hon stod bara där, storögt betagen. Hon anade dunkelt att hon på något vis gjorde intrång i sina föräldrars privata svär, men det hade ju inte från början varit meningen.
Hennes föräldrar var så vackra och fina i sin ömhet. Dom kysste och smekte varandra länge och efter en stund satte sej hennes mamma gränsle över pappa. Josefin hörde deras gosande skrattljud och fnissande småläten blandade med suckande njutningsljud och tyckte det var som vacker musik. Men när hon såg sin pappas stora kön glida in i sin mamma svindlade det inom henne och hon snarast påtagligt kände hur deras andning skälvde, och fast hon av någon anledning anade att det var otillbörligt och förbjudet att spionera på så här kunde hon inte ta blicken från dom.

Hon såg sin mammas stjärt vagga upp och ner över hennes pappas kön och tänkte "samlag". Det är det dom gör. Samlag! Hon fick ord på det hon såg, men det hon såg stämde varken med orden som inte var hennes, eller med föreställningen hon fått genom skolans sexualundervisning.
Inte stämde det heller med de många gånger råa snacket kamrater emellan och allra minst stämde det med bilderna i en och annan porrblaska som grabbarna i skolan hade låtit cirkulera mellan sej och i förbifarten med dumma flabb och larviga kommentarer stuckit under ögonen på tjejerna som indignerat spelade äcklat ointresse som om sanningen ska fram bara var för att dölja en för flickor opassande nyfikenheten var det kanske ingen som tänkte på – den nyfikenhet som en flicka av någon anledning inte kunde visa så öppet och ogenerat som pojkarna gjorde.

Ja – självklart visste hon mycket väl vad hennes föräldrar höll på med, hon hade både sett och hört det flera gånger under sin uppväxt och här ute under helger och semestrar, men inte intresserat sej, inte berörts så som nu. Dom kunde då lika gärna ha petat tänderna. Men nu hade det hänt något – hon var på väg att bli kvinna, både till kropp, tanke och längtan.

När hon stod där och såg deras smeksamma lek blev hon alldeles het och hennes kropp reagerade på ett sätt hon inte alls varit förbered på. Hennes hjärta började slå villt och det sjöng inne i hennes huvud. Hennes bröst stramade till och det kändes något konstigt och ovant inne i hennes eget kön. Det hon upplevde var inte oangenämt, men hon hade överraskats och någonting skrämde henne.

– Kanske var det att hon nu insåg att hon definitivt var på väg att lämna barndomen, var på väg att bli vuxen och vem ville egentligen bli vuxen?

Visst hade det pirrat lite i henne när hon och hennes kompis en gång upptäckt två ungdomars kärleksstund i en skogsbacke, men det hade inte givit henne så starka känslor som detta gjort.

Det var visserligen ett par år sedan, och då hade dom fnissat och tyckt att det såg ganska lustigt ut och sprungit därifrån och skrattat sej alldeles utmattade. Efteråt hade dom talat om killar och familj och hur dom skulle bo när dom blev stora. Riktigt vad det handlade om hade dom nog inte förstått, men ungdomarna hade varit nakna och grabbens rumpa hade farit upp och ner på ett så omåttligt lustigt vis – det var bara inte klokt!

Nu var denna livets realitet ingen hemlighet – detta var något som alla förväntade sej skulle ske förr eller senare, med den man var kär i eller den man gifte sej med det var inte själva frågan, bara att detta skulle ske.
Under de senaste läsåren hade snacket riktigt kommit igång bland hennes kompisar. Det pratades killar och parförhållanden och på något sätt kändes det som om det blivit mer på riktigt, kommit närmare, nästan lite för närgånget ibland och pekat ut just henne, men hon hade inga planer på att bli "ihop" med någon – inte ens Peter – fast han var faktiskt rätt gullig...

Nu då hon låg på sin sten och funderade på det hon sett mindes hon känslan av yrsel som kommit över henne, det hade gått runt i både huvud och kropp och när hennes föräldrar bytte plats och hennes mamma ställde sej på alla fyra med stjärten mot pappa och han körde in sitt blanka kön bakifrån och sedan efter en stund tryckte på så fort och allt häftigare att hennes mamma började gnälla och ropa, hade Josefin bara sjunkit ner på marken under buskarna och knappt vågat titta.
Fast av oemotståndlig nyfikenhet hade hon ändå varit liksom tvungen att se. Hon kikade mellan grenarna, men såg inte allt hon ville och blev tvungen att försiktigt ställa sej upp igen. Det hade bara varit omöjligt att ta blicken från dom.

På något sätt var det vackert, deras kroppar var helt fångade, helt inställda på det dom gjorde. Deras ansikten uttryckte en så förunderlig närvaro och efter en stund hörde hon dom ropa varandras namn alldeles ifrån sej – tagna och bortom allt på nått vis. Andfådda, flämtande hade dom sedan sjunkit ner på marken, men ändå fortsatt att kelas och krama varandra.

Josefin förstod att det var en fin och underbar upplevelse för dom båda, men det var ofattbart ändå. Hon visste inte vad hon skulle tro eller tycka. Hennes kropp svarade mot det hon sett med en sorts diffus och avlägsen tomhet. Försiktigt hade hon hukade smugit därifrån och uppsökt ett annat ställe för att äntligen få kissa – som hon plötsligt kom på att hon helt hade glömt att göra för då hade hon verkligen varit kissnödig.

När hon kommit tillbaka ombord och krupit upp i sin koj, hade hon känt sej så underligt rastlös. Det var som om hon inte visste var hon skulle göra av sej. Hon klättrade upp i kojen och tog boken för att läsa, men kom ingen vart i texten. Hennes fria hand däremot lät hon trevande smeka sitt skinn, känna över sina brösts styvnad som nu vid beröringen sände pockande vågor av lust till sitt kön som sedan också pockade på uppmärksamhet.

Och när hon lade sin hand tryckande över skötet för att hålla kvar känslan där inne upptäckte hon att trosorna hade fuktats igenom. Hon smög in sin hand under linningen och undersökte skötets varma fukt.
Det kändes som vanligt – men det var som om något annat hände med henne nu.
Så länge hon kunde minnas hade hon tyckt om att smeka sej själv, och gjorde det mer eller mindre omedvetet, men kanske hade det blivit lite mer intensivt på senare tid. Det var kanske ingen stor sak egentligen, det kändes bara fint och lugnande. Fast nu?

– Konstigt, var det hennes kropp det här? Nu upptäckte hon saker hon inte funderat så mycket på förut. När hon rörde den hårda lilla vallen mellan blygdläpparna for de små stötarna ut i hennes kropp så som dom brukade, men nu hade dom ett annat budskap – ville liksom något mer. Och vid närmare undersökning hade väl hennes klitoris runda hårda lilla knopp aldrig varit så känsligt spänd förut. Något hade definitivt vaknat i henne och det kändes både skönt och lite oroande.

Uppmärksamt sökte hon nu de ställen i sitt kön där beröringen var som mest angenäm, och utan brådska lät hon sina fingrar en stund glida in och ut i slidöppningen. Hon undrade hur ett så stort manligt organ som hon sett sin pappa ha, kunde komma in där. Sakta lät hon lång och ringfingret glida in och ut en stund och försökte föreställa sej känslan. Öppningen kändes mjuk och tänjbar så det skulle nog gå och det skulle nog vara fint att ha en sådan varm och svällande sak där inne.

När hon annars brukade smeka sej var det mest klitorisvallen hon ägnat sej åt med tryckande små rörelser, men nu framkallade hennes fingrars djupare glidning en skönt löftesrik känsla som nådde långt in i slidan, längre faktiskt än hon själv nådde och då hade hon tänkt att det måste vara underbart att bli smekt av någon man älskar. Hon förlorade sej helt i den känslan som förstärkte de vågor av njutning som de smekningar hon med en viss vana ägnade resten av sej.

Så hade hon legat en god stund – drömmande och mjukt smekande tills hon hörde sina föräldrar komma klättrande nedför slänten. Snabbt avslutade hon sina förehavanden och drog ner tröjan som hamnat över hennes bröst och la sej lite lagom städat mot kuddarna med boken i hand lagom till föräldrarna kom bullrande ner i ruffen. Deras fnissiga glädje var inget någon kunde mista sej på redan innan dom tagit sej ombord för att göra i ordning något att äta.

Nu log hon åt minnet, och det hennes mamma sagt "Att du inte går ut i solen lilla gumman", hennes ögon strålade och kinderna var rosiga och fina. "Ja", höll hennes pappa med i bakgrunden. "Att ligga och läsa hela dagarna är väl ändå rätt bortkastat när det är så fint ute".

Han var hungrig, och sedan skulle någon match börja på teven. Kanske måste dom starta motorn för att ladda batterierna. – Så kan du ha lampan tänd i kväll, lade han till och tittade in till henne, rufsade om hennes hår och kikade i hennes bok med ett retsamt utryck i sitt glada ansikte. Hon såg att dom var uppspelta och lyckliga och var glad för deras skull, men friden ombord var slut.


*


Nu i den svala skumningen då hon låg där på stenen i den aningen lite svala kvällsluften - åter med handen under linningen på sina byxor och stök mjukt drömmande över sitt köns kända landskap kände hon bara hur en stor varm saknad fyllde henne då hon tänkte på sina föräldrars vackra kärlek och vad som sedan hände.

Det hade minst av allt varit avundsjuka som deras glädje framkallat - nej, men en obestämd oro hade dröjt sej kvar i hennes kropp. Hon hade blivit avbruten och störd i sina förehavanden och det fattades henne något betydligt mer konkret hade hon känt inne i hela sej.

Instinktivt anade hon vad det var, och efter att ha ätit lite tillsammans med föräldrarna hade hon tagit en handduk med sej och gått över till den plats där hon nu låg. Hon ruskade på huvudet vid tanken på vad som sedan hade hänt.

När hon brett ut handduken i lä för vinden och lagt sej där full av oro hade hon försökt återfå känslan som hennes föräldrar så abrupt avbrutit. Trevande hade hon smekt sej lite här och där, men inte riktigt kommit in i den sinnesstämning hon hade tvingats lämna. Det tog en lång stund för henne att slappna av och att känna att hon kunde vara trygg – det kom ju aldrig någon his så varför skulle det göra det just nu?

Men hon ville verkligen vara ifred.

Efter att ett antal gånger ha rest sej och sett sej omkring över grannskapet hade hon äntligen kunnat konstatera att de få personer som befann sej på ön inte skulle störa. Så småningom kände hon sej så säker på att få vara ifred att hon kunde ta av sej både linnet och trosorna. Annars var det ingenting märkvärdigt med det, men nu när hon visste vad hon ämnade göra var det både pirrigt och upphetsande att vara så naken.
Så kändes det aldrig om hon bara skulle "lapa sol," eller ligga naken någonstans om temperaturen tillät och läsa som hon ofta gjorde – men nu ville hon inte bli ertappad av någon.

Ivrigt och metodiskt hade hon smekt de ställen på sin kropp hon nu visste gav de svar och sensationer hon ville uppnå, och efter en stund fångades hon faktiskt av sin njutning och kunde ge sej någorlunda hän i sin ensamma lek.

Stenen fick vara både stöd och älskare, fast den var lite för skrovlig för hennes mjuka skinn. Hon smekte sej liggande, och på huk, och på alla fyra – så som hennes mamma hade stått.

Njutningens närvaro kom sakta, men den kom, och den tog henne till sej.

Stående bakåtlutad mot stenen smekte hon sej öppen mot sol och hav och äntligen hade hon känt de omvälvande krafterna vakna i hennes kropp som tidigare bara varit ett löfte. Hon visste ju att dom fanns där i henne, men det hade varit så svårt att väcka dom, att uppnå det befrielsens ögonblick som var som att öppna ögonen och se själva livet med ogrumlad blick.

Äntligen fick hennes sköte eget liv, en varm nästan het känsla av pulserande värme strömmade genom henne. För en kort stund hade allt virvlat runt i henne – eller hon virvlat runt i allt. Darrande, lycklig upplevde hon att denna underbara känsla hade tilltagit i styrka – för så skönt hade det aldrig varit förut, och hon hade faktiskt låtit lite som sin mamma.

Då när hon fått uppleva sin kulmen återvände hon långsamt till verkligheten, och för ett ögonblick hade hon känt sej helt tillfreds med allt, men innan hon helt vaknat upp hade hon känt en plötslig oro som berott på ett främmande ljud som inte skulle vara där.
Hon såg sej om ifall någon kunde ha sett henne...

Och det kunde någon ha gjort.

Hon försökte gömma sej men fann ingen plats att fly till. Det kändes dessutom dumt att ens tänka tanken. Det som var gjort kunde inte göras ogjort och det kanske inte var säkert att hon blivit sedd. I ett försök att verka obesvärad tittade hon på den lilla segelbåten som just gjorde en gir alldeles nedanför den plats där hon befann sej. Nu såg hon att det var en grabb i båten och att han var naken precis som hon. Hon tittade en gång till för att bli säker på att det verkligen förhöll sej så.
När grabben dragit lite i linorna och ställt in seglen för den nya kursen vände han sej om och såg på henne. Han visste precis var hon satt och gjorde en gest som såg ut som en slängkyss. Sedan vinkade han till henne, och seglade vidare.

Ett ögonblick undrade hon om han verkligen hade sett vad hon sysslat med - och det måste hon konstatera att det hade han med största sannolikhet gjort. Från det håll han nu såg henne var det inte så mycket mer än överkroppen som stack upp, men den lilla skrevan hon satt i var helt öppen mot det håll han hade kommit ifrån - han kunde inte undgått att ha sett henne...

Det kändes lite konstigt, men inte helt ödesdigert skamligt, så som hon föreställt sej att det skulle ha varit innan det hände. Visst onanerar de flesta människor emellanåt både tjejer och killar, men man brukar ju inte göra det så öppet. Det som för en stund sedan varit hennes egen lilla ensamma lek blev något annat, något som hon ville försvara. Något som var naturligt, men av någon anledning fått skammens prägel fast det förutom att det var skönt kunde vara både vackert och fint. Hon hade sett den lilla båten bli allt mindre för att tillslut försvinna i solglittret på vågorna. Han hade vinkat till henne och det sätt han gjort det på tydde inte på något annat än uppskattning, och den där första rörelsen hade säkert varit en slängkyss?

När hon åter kommit tillrätta på sin filt kände hon en sorts tillfredsställelse i att inte ha fått uppleva det hon upplevt ensam – visserligen henne ovetande, men han hade varit där.

Visst hade hon tänkt på att någon kunde komma, men då var det hennes föräldrar eller någon båtgranne som oroat henne och absolut inte velat bli sedd av.

Den där grabben i båten kunde inte vara så förfärligt mycket äldre än hon själv. Han såg fin ut med sitt flygande ljusa hår och solbrynta spensliga kropp. Han seglade omkring helt naken – som en vilde, tänkte hon och en ny våg av den där konstiga känslan kom över henne. Nu hade den fått ett ansikte – när hon blundat såg hon ett par djupa leende ögon under ett ljust rufsigt hår.

När hon åter hade satt sej upp för att spana efter båten och pojken var dom långt borta, hon kunde inte mer än knappt skönja den – men han var där ute! "Han" – tänkte hon och en varm levande dröm tog form i hennes tankar, och en virvel av innerlig vilja till omedelbar närhet grep om hennes hjärta. Och sedan hade hon bara handlat instinktivt - ställt sej på knä med stjärten öppen åt det håll hon visste att han fanns. Hennes hjärtas häftigt dunkande puls sjöng i hennes öron. Hennes smekande fingrar hade omedelbart funnit vad hon önskade, och med snabba medvetna rörelser förde hon sej till en kort men intensiv orgasm, helt annorlunda än den hon nyss upplevt – nu var det ett budskap direkt riktat till "pojken i båten".

Fast det varit mycket skönt och känts som en bekräftelse på att hon var redo blev det ändå lite tomt i henne. Det väsentligaste fattades. Hon ville dela denna njutning med någon, kela och vara nära tillsammans med en annan människa – just en sådan grabb som han där ute på havet.

Därefter hade hon flera gånger kikat över bergskanten för att se om hon kunde se båten. – Märkligt, hade hon tänkt. – Aldrig hade någon framkallat en så påtaglig känsla av saknad. Det var som om den närhet hon önskade fanns där ute på det glittrande vattnet. I en liten båt som stävade bort från henne på sin villande färd. Nu hade den en annan kurs och seglade på mot fjärran som om ingenting hade hänt. – Det var inte rätt, så skulle det inte vara!

Med ett sting av besvikelse hade hon lagt sej tillrätta i sin skreva, tittat på dom flygande molnen och hängivit sej åt saknadens drömmar. Hon måste ha somnat en stund för hon väcktes av hennes mammas röst som upprepade gånger ropade hennes namn.

– Josefin, kvällsmat. Josefin!

Efter en stund när det som var dröm skilt sej från det som var verklighet svarade hon och sa att hon skulle komma. Hon ville inte göra sin mamma orolig och skulle helst varit tyst och legat kvar ännu en stund.


Jag vet att du är där !


Ensam i skymningslandet på sin sten satt Josefin och såg ner på gräset i skrevan där hon legat och tänkte på det som hänt. Hon undrade över sitt liv, sin sexualitet och över sin kärleks längtan som hon nu blivit så påtagligt medveten om.

Som alltid när man är liten och håller på att växa upp, är det som om allt man önskar måste hända i detta nu, men inte kan hända förrän någon gång i framtiden – en hel evighet bort.

Dessutom är denna framtid alldeles konturlös. Den där framtiden den bara hägrar där bakom horisonten som en diffus möjlighet till vad som helst, men blir den som man önskar.

Strängt taget kan man ju ingenting veta om kommande tider, eller sitt framtida liv. Det var ju inte så säkert att hon alls skulle träffa någon som hon verkligen kunde älska, eller som kunde älska henne. Men konstigt var det, för samtidigt som just det obestämda oroade henne kände hon sej helt lugn och full av tillförsikt inför de möjligheter som livet förde med sej och de drömmar som kanske skulle bli till verklighet någon gång.

Det hade mörknat rejält nu och Josefin blev lite rädd när hon upptäckte en okänd gestalt nere på klipporna vid stranden. Tyst gled hon ner från stenen och satte sej bakom den. Försiktigt kikade hon fram för att se vart personen skulle ta vägen. Det var en ganska ung grabb, kanske något äldre än hon själv. Han var klädd i en grön tröja och var ljushårig.

Det klack till i henne när hon såg det ljusa håret. Kunde det vara grabben i båten? Hon bet sej i läppen och när hon såg honom vika av upp mot stenen som hon gömde sej bakom började hennes hjärta dunka så att hon knappt kunde höra vad hon tänkte.

Ändå hörde hon hans barfota steg som nu kom närmare, men tycktes ha stannat på andra sidan stenen, för stegen tystnade. Hon satt där hon satt och lyssnade efter det hon helst ville höra – att han "kanske" skulle gå vidare, men istället hörde hon honom sätta sej.

– Jag vet att du är där, sa han lågt, men fullt hörbart. Du behöver inte vara rädd, jag är inte farlig.

Hon sa fortfarande ingenting – visste inte riktigt vad hon skulle göra. Han visste var hon fanns och det kändes lite dumt att hon gömt sej, men hon visste ju inte vem det var.

– Jag seglade förbi här i går och såg något så vackert och fint som jag aldrig sett förut, sa han sedan. Lite dröjande fortsatte han – jag tror att det var du...

I tystnaden som följde på hans ord virvlade hennes tankar bara runt utan att få fäste vid någonting – hon ville helst av allt sjunka ner i berget och försvinna. Som hon befarat hade han alltså sett henne. Hur hade hon kunnat vara så helt galen – bära sej åt så? Hennes hjärta bankade om möjligt ännu värre nu – eller stod det stilla? Hon var inte säker, men det liksom dånade inne i hennes huvud.

Avlägset hörde hon hans röst fortsätta tala till henne, lågt och lugnt försökte han säga något som hon förstod var viktigt och angeläget för honom. När hon långsamt började få sammanhang i orden och förstod vad han sa kände hon ett plötsligt förtroende för honom.

– Jag förstår om du inte vill prata med mej – vi känner ju inte varandra, men jag tyckte att det var så vackert att se dej, se det du gjorde... Jag brukar göra så själv... – Är man ensam så är man, sa han efter en stund med lite grumlig röst och hon tyckte att det lät som om han var ledsen.

– Om du vill att jag ska gå så gör jag det. Jag vill inte störa eller tränga mej på.

Hon hörde honom resa sej. – Nej, nej, sa en liten röst inne i henne. – Gå inte,,, ville den ropa, men hon förmådde inte röra sej, hon satt där hon satt.

– Hej då... Lev väl och ta hand om dej, sa han dröjande med en ton av hoppfull förväntan i rösten. Sedan började han sakta gå därifrån.

– Han går,,, han går verkligen – insikten slog ner som både en lättnad och den största katastrof, och hon förstod att det var sant då ljuden från hans bara fötter tyst avlägsnades.

Hon ville inte det – nej så fick det inte vara... Hon ställde sej upp och kikade över stenen, såg honom söka stigen ner mot strandhällarna och vandra bortåt varifrån han kommit.

Då äntligen kunde hon börja röra sej och gick runt stenen, följde tvekande efter några meter, slets mellan lättnaden att han gick och saknaden att han skulle försvinna ur hennes liv ännu en gång – kanske för alltid.

Han hade varit henne så nära, endast ett stenblock hade skilt dom från varandra. Han hade sagt att det hon gjort var vackert och givit henne möjlighet att välja. Hon fick inte bara låta honom gå! Hon sprang några steg över ett krön och såg honom ett stycke bort utmed stranden.

Hans gestalt såg så liten och ensam ut och för ett ögonblick gjorde det ont i hennes hjärta.
Hon förstod det inte, vad hade dom gemensamt? – Ingenting, ingenting, sa hon. Jo! Hon förstod... Visste vad det var. Nu kände hon sej inte längre rädd. Inom sej visste hon att han bar samma längtan som hon. Samma önskan efter kärlek, samma lust att smeka...

Minnet av pojken i båten, naken och brun med vind i sitt ljusa hår fick henne att bli alldeles varm. Hon stannade på klippkrönet, drog efter luft och ropade.

– Hallå, hallå, vänta!

Hon såg honom vända sej om. Han stod stilla ett ögonblick sedan började han gå mot henne. Hon stod kvar där hon stod – kunde inte göra annat, såg honom bara komma närmare och plötsligt stod han alldeles framför henne.
Hon visste inte om det var rätt eller fel, men hon såg hans armar lyftas mot henne för en omfamning och märkte att hon gjorde det samma.

Sakta, oändligt sakta sökte dom sej in till varandras kroppsliga närhet. Hon kände hans starka händer trycka henne mot sej och kände hans huvud lutas mot sitt, kände hans lukt och drog den djupt in – djupt, djupt in i sitt liv.

Så stod dom länge, tysta och helt stilla utan att våga röra sej. Nära, mycket nära lät dom sina kroppar ta emot varandras värme. Sakta rörde dom sina huvuden så att dom kunde se varandras ögon. En lång stund stod dom bara så och såg det ofattbart outgrundliga i klara ögons varma mörker. Skymningsljuset gav plats åt stjärnorna och en måne steg långsamt upp bakom horisonten.

Plötsligt bröts tystnaden av hennes mammas röst som ropade hennes namn. – Josef i in! Mer olämpligt eller lämpligt kunde det inte ha ropats, det beror på hur man ser det.

– Jag måste gå, sa hon. Kan vi ses i morgon?

– Ja, sa han!

– Vid stenen, frågade hon.

Han log och nickade, och hon sträckte sej mot honom, trycke sina läppar mot hans i en kort liten puss och fattade inte att hon vågade.

– Tack för att du kom, sa hon lågt med en röst som vibrerade av glädje innan hon motvilligt lämnade hans famn. Hon gick några meter innan hon stannade och vände sej om.

– Vad heter du, ropade hon tyst mot grabben som stod kvar och såg efter henne med dansande jubel i hela sin varelse.

– Simon, ropade han lika tyst tillbaka.

– Simon, sa hon och kände värmen av ljudet ta plats i sitt hjärta. Hon stod stilla några ögonblick och vägde mellan viljan att kasta sej tillbaka i hans famn och nödvändigheten att skyndsamt komma hem för att inte någon skulle gå ut efter henne.

– Jag kommer, ropade hon med lätt irritation till svar när hon åter hörde sin mammas röst.

Hon höjde handen i en avskedsgest mot honom. Hon ville säga hans namn. – Vi ses, Simon! Det var som om han skulle bli verkligare på så vis, sedan skyndade hon vidare.

*

Hennes mamma stod på båtens fördäck och spanade efter henne när hon kom. – Var har du varit, frågade hon och förvånades över den oförklarliga oro som hon känt – det brukade hon inte göra – men nu var flickan hemma, allt var bra och hon kände sej lugn igen.

– På andra sidan där jag brukar vara, sa Josefin. Det var så fint nu när månen gick upp och där är det i alla fall lugnt lade hon till med en menande blick på teven.
– Hur gick matchen förresten, sa hon sedan för att avleda sin mammas - som hon nu tyckte nyfikna frågor - men just som hon sagt det ångrade hon sej. Ett plötsligt intresse för något hon varit helt kallsinnig inför tidigare kanske kunde ge hennes mamma ännu större anledning att misstänka något, och hon kände sej inte alls villig att dryfta kvällens möte med någon, allra minst med sin mamma. Det var ju knappt att hon själv trodde det var sant.

Därför skyndade hon sej att säja att dom inte kunde ana vad dom missade genom att sitta och titta på hur en boll sparkas fram och tillbaka medan hon sett månen och stjärnorna komma upp ur havet tillsammans med ejdrarna för att torka.

Det funkade – och hon slapp de befarade utläggningarna om mål eller straffsparkar, men behövde försäkra lite extra envist att hon inte var hungrig, och att hon ville gå till sin koj direkt.
Hon frågade sin pappa om strömmen räckte för att läsa en stund, vilket han trodde den skulle göra så efter tandborstningen sa hon god natt och kröp ner under sitt täcke.

En lång stund låg hon och tänkte på det som hänt. Det kändes ofattbart och overkligt och en massa andra ord på o, och efter ett tag tog hon sin dagbok och tänkte skriva allt detta i den, men hade svårt att finna just de o-orden hon tänkt sej trots att hom bet i pennan så att hon fick flisor i munnen. Men då hon blundade såg hon grabben i sin båt, och såg när han kom gående på klipporna, såg hans ögon framför sej som då när dom stått och hållit om varandra och vad hon än önskat så önskade hon nu att dom åter fick var så nära...

Hon somnade till ett ögonblick och tappade dagboken på hakan, och vaknade av den lilla stöten. Konstigt vad hon kände sej trött, och än konstigare att hennes intresse för boken hon läst helt verkade ha svalnat.
Hon stoppade in dagboken under kudden där hon brukade förvara den och släckte. Det skulle nog inte bli så mycket varken skrivande eller läsande i kväll förstod hon och drog linnet över huvudet och fick av sej trosorna under täcket, slängde båda på högen av tröja och byxor och la sej tillrätta så gott det gick med en själ som ville fly till sina drömmar och en kropp som pirrade av hemlighetsfull förväntan i varenda bävande millimeter från tår till hår.

Nästan helt inne i drömmarnas värld strök hon mjukt över sitt köns tätnande behåring. Hon tänkte på Simon och allt som hänt. Såg minnesbilder av föräldrarnas kärleksstund i solen, och sedan sin egen ensamma smeklek vid sin sten men liksom med Simons ögon. Konstigt att hon inte gjorde så oftare? Det var ju så fint…

Som en reflex av sina tankar gjorde hon plats mellan sina ben och smekte sitt sköte. Hon fortsatte att blunda i mörkret och mötte Simons bejakande blick. En våg av ömhet och varm lust sköljde in i henne. Det var hans händer hon ville känna på sitt skinn. Det var hans läppar hon ville möta, hans kön hon ville öppna sej för. Tanken fick det att svindla. Hon såg sej ligga med armar och ben omkring honom. Hans kön sträckte sej in i hennes kropp. Hon nästan kände hur det skulle vara, men bara nästan. Hon skulle öppna sej för honom – visa sin vilja – hon visste det. Hon var inte rädd... Eller var hon det?

Ordet ”rädd” förde henne abrupt ut ur drömmarna – vad var hon rädd för? Jo,,, mannens kön föreföll henne så omöjligt långt och stort. Fanns det verkligen rum i henne, hur såg hon ut där inne?
Frågorna bleknade bort och hon såg åter sina föräldrar älska med lidelsefull njutning. Deras kön gled smekande mot varandra. Hon kände rörelsen i sin kropp. Nu var det inte hennes mamma som öppnade sitt sköte, det var hon själv, och hennes hjärta dunkade rytmen i hennes blod. Det var inte heller hennes pappa det var Simon som gled fritt och njutningsfullt in och ut i henne. Hon kramade hårt sej själv och särade benen helt för att han skulle kunna komma ända in, djupt, djupt in.
Det var som en lycka att tänka på att han och hon – kanske, kanske – skulle älska med varandra. Det blev som en vild glädje att tänka på att hon hade stått naken i solen och låtit vinden smeka sin kropp och själv smekt sitt kön och att han hade sett det. Hon hade hållit utkik åt det hållet hon trodde människor skulle kunna komma ifrån men han hade kommit från havet.

Josefins drömmar den natten handlade om livets stora gåva – Simon, Havets gåva, och kärlekens böljande dans som bejakades av hennes egen skälvande längtan och Simons böljande lust.


*


Kvart i sex, alldeles av sej själv vaknade Josefin. Hon såg att natten äntligen var över och att dagens ljus förgyllde morgondaggen på förluckan över hennes koj. Klarvaken steg hon upp. Snart skulle dom mötas vid stenen! Dom hade inte sagt när, men det bekymrade henne inte. Hon tog på sej sin badrock, rullade in en ren tröja och nya trosor tillsammans med en flaska hårschampo i träningsoverallen som hon brukade ha på sej. Utan att väcka någon smög hon sedan försiktigt iland.

Solstrålarna hade bara nätt och jämt just nått ner till båtens däck som fortfarande var vått av nattfukt. Berget var också vått och halt märkte hon när hon halkade och var nära att tappa sina persedlar i sjön, men som tur var fick hon tag i en förtöjningslina och återfick balansen. Sedan smög hon vidare till andra sidan ön där solen redan värmde trots den tidiga timmen.

Vågorna glittrade lojt och allt tydde på att det skulle bli en fin dag. Med en känsla av lycklig bävan närmade hon sej stenen. – Här, tänkte hon. - Snart... Längre än så hann hon inte tänka innan hon upptäckte honom. Simon satt på sin badrock en bit därifrån och såg ut över fjärden. Hans kläder låg i en hög bredvid med en schampoflaska ovanpå. Han hade inte hört henne komma och hon stannade tvärt.

Det var en sak att drömma, en helt annan att stå där med verkligheten inför sina ögon. Josefin stod tyst kvar där hon stannat och bara såg på honom. Efter en stund märkte han hennes närvaro och vände sej om. Hans överraskning la sej fort, hon var ju både väntad och längtad, och hans först en aning avvaktande leenden fick värme och lugn när deras ögon möttes.

Även om hälsningsceremonin framskred välvilligt så var det tydligt att båda kände sej lite överraskade inför det så här tidigt visserligen längtade men oväntade mötet.

Simon reste sej och tog några steg närmare – skulle just ta ett bad, sa han och sträckte fram sina händer mot henne.

- Jag med, sa Josefin och lät klädbyltet falla till marken och mötte Simon med öppen famn. Han var varm och stor att hålla om och hon fick en hissnande känsla i hela sej när han tryckte henne med så stor ömhet mot sin nakna kropp att hela världen tycktes kantra och hon bara ville falla och åter falla mot honom, närmare och närmare, men på något vis lyckades hon återfå ballansen och såg upp i hans ögon.

– Jag har drömt om dej i natt, sa hon.

– Och jag om dej, sa han och strök henne över håret. Han tog ett halvt steg tillbaka såg tyst leende med öppen värme in i hennes ögon.

– När jag vaknade trodde jag att det bara var i drömmen jag fick uppleva sånt här, sa han och såg blygt ner i marken.

Långsamt lyfte han sin hand mot hennes ansikte. Hon slöt ögonen. Blundande kände hon hans lätt darrande fingrar stryka över sin panna, ner över kinden till hennes läppar. – Du är så fin, hörde hon honom säga och hon nickade...

– Du med, viskade hon. Och är någonting en dröm så är det du! Hon log och hennes ansikte strålade av visshetens inre ljus.

Strax öppnade hon åter ögonen och såg på honom. Hans ljusa hår rördes lätt i den svaga vinden och hans ögon hade samma färg som havet. Hans läppar drog hennes mun till sej. Med en nästan omärklig rörelse lutade hon sej mot honom och sträckte sina läppar mot hans, slöt ögonen igen och kände honom böja sej över henne. Den lätta beröringen av hans läppar mot hennes sände en stöt genom henne som for rakt ner i det gungande berget under hennes nakna fötter.
Utan tankar, helt i upplevelsens levande nu reste hon sej på tå för att komma honom närmare och kramade honom tillgivet intill sej, liksom han henne. Deras odelade möte omslöt deras unga kroppars sprudlande liv, inget annat fanns i detta nu i deras värld än deras lustfyllda längtan och heta vilja.

Hon rörde sina händer över hans skinn, sträckte dom bakom honom upp mot hans nacke och hans mjuka hår, smekte sedan långsamt ner utefter ryggen till hans stjärt och kände honom spänna sina muskler under hennes händer som ville han visa sin styrka för henne.

Hans händer smekte också henne över ryggen, men badrockens tyg var emellan. Hon ville inte att något skulle hindra, ville vara helt nära honom med hela sej, inget skulle skilja deras kroppar åt, och sträckte sina händer ner mot badrockens skärp och lossade knuten.
Badrocken öppnades och hon smög tillbaka in i hans famn. Hon kände hans hud not sina bröst och sin mage och kände hans kön spänna mot sitt sköte där hennes längtan för länge sedan vaknat och gjort henne redo.

Innerligt och varligt, talade hans händer om den glädje han var uppfylld av. De kyssar han strödde i hennes hår bar hans älskolusts budskap till hennes hjärta. Darrande av återhållen iver sökte hans fingrar vägar över hennes hud, ner utefter nacken, axlar och skuldror. På sin väg förde dom badrocken med sej och hon lät den glida från sina armar och falla.

Nu stod hon framför honom lika befriande naken som han och det kändes så förunderligt skönt. Han tryckte henne mot sej med en innerlighet som inga ord kan beskriva och hon slog sina armar om honom, om hans liv, om hans stora varma löfte om kärlek.

Han var den hon behövde. Med hela sitt väsen visste hon att han var den som livet sänt för att göra henne till kvinna och i en långsam dans, stilla vaggande, famnade dom varandras skälvande kärleksvilja.

Försiktigt vandrade deras händer över känsligt skinn så fyllt av längtande åtrå och lust. Oändligt långsamt, nästan som i trans ökade deras lidelse som svar på deras smekande händers frågor. Allt vildare flög deras läppars kyssar över öppen hud och deras händers beröringsbegär bejakades utan förbehåll av deras ivriga kroppar.

Allt närmare sanningens ögonblick kom deras lyckligt ordlösa lek och allt intensivare ropade deras könsliga längtan till uppfyllelse med kroppar som darrande sjöng kärlekens språk.

Hon tryckte sej mot hans heta kön, smekte sin kropp mot hans gungande lans. I öppen glädje omfamnade hon hans hela allt med sej själv, sin skälvande kropp. Hon kände hans pockande vilja trycka mot hennes längtande sköte och svarade utan tvekan med allt inne i henne som ville bli kvinna.
Nu kom den mjuka svindeln över henne igen, fick marken att bölja som ett hav i storm och för att inte falla pressade hon sej tätare mot honom. Hon kände sitt sköte öppnas villigt att omsluta så som hon hade känt det i sin dröm. Hans kön var så smekande nära, så nära med sin trängande hetta att inget längre kunde hejda den längtan som format dess väsen.

– Ja, ville hon ropa, och till slut visste hon inte vart hon skulle ta vägen med all denna längtan som strömmade ut deras kroppar in i varandras. Det skulle vara så skönt och så riktigt att bara ge sej hän, bara ropa ja, ja!

Hon ville denna lek av hela sitt hjärta. Hennes kropp bejakade varje njutningsfull beröring av hans varliga nyfikenhet, liksom han med flämtande glädje tog emot hennes smekande händers upptäcktsfärd över hela hans bejakande hud. Åtrån och viljan till beröring var en oskiljaktig del av deras kroppar. Dom lät sej eggas av den och kände den vilda viljan obevekligt ta över all vett och sans i denna dans som virvlade genom deras kärleksrusiga viljor som ett himmelskt töcken - men slutligen...

Utan förvarning klack det till i henne. Vad var det hon var i färd med att göra? Hade hon blivit helt tossig? Vem var Simon? En naken pojke i en båt som hon träffade i går kväll och knappt kände igen! Vad skulle hon ta sej till? Hon behövde betänketid! Hon ville vara nära honom, men hon ville inte att allt skulle gå så fort nu.

Hon hade liksom inte hunnit känna efter och hennes tankar snuddade vid eventuella konsekvenser och risker. En ojämn brottning mellan motstridiga viljor startade i hennes tankar. Varför ska allt vara så komplicerat? Hon ville ju så som hon gjorde, ville ge sej hän vidöppen och mottagande – det var bara så... Men!

Tvivel och föreställningar som hon aldrig tidigare haft anledning att bry sej om överföll henne med brysk okänslighet.

Hon visste inte om det kunde vara farligt, inte heller om det var rätt, eller hur långt hon skulla våga gå och märkte att hon i sin förvirring bet sej i läppen så att det plötsligt gjorde ont.

- Simon, viskade hon tyst mot hans hals. Jag vill inte dra mej ur vår lek, men först vill jag bara vara nära - vara tätt intill, och få smeka tillbaka över din varma hud och verkligen få känna dina fina händer röra min kropp.

Simon nickade att han förstod – ja, sa han dröjande och fortsatte lika tyst som hon med en röst som darrade av hans kaotiska känslor - jag vill som du, och känner att jag inte har några andra gränser för vår lek än din önskan – för jag vill allt med dej.

Hon såg djupt in i hans ögon och nickade – ja Simon, sa hon sedan med en röst som kändes lika övertygande som det att hon visste att det var sant det hon sa – jag vill allt med dej också. Sedan kysstes dom och denna gång var det verkligen kyssa dom gjorde i betydelsen av den totala bekräftelsen av deras ömsesidiga vilja till total närhet.

Hon kom att tänka på den plats hon legat på när han först såg henne. Där var det mjukare än här på berget – där skulle dom kunna sitta och prata lite med varandra...

Varligt frigjorde hon sej och tog hans hand. – Simon, kom ska jag visa dej! Hon tog upp sin badrock och han följde hennes exempel och följde henne utan frågor, och med dessa badrockar fladdrande efter sej skyndade dom över berget fyllda av glädje och förväntan.

Mjuka kelna skratt lämnade deras strupar som fåglars sång - så som glada kärleksbarn gör för att förmedla sin lycka.

Nästan framme dit hon förde dom saktade hon in och iakttog Simons ansikte då han såg och kände igen platsen – hon såg hans ömma och förundrade leende återspegla minnet av det han fått se. Han ställde sej helt nära henne och tillsammans såg dom ner i bergets gräsklädda fördjupning och att i det korta gräset var ett litet område nedlegat, stort som Josefin.

Hon log åt sitt avtryck och satte sej på huk i gräset bredvid, kände med händerna om daggen fortfarande lämnat kvar sin fukt, men tyckte inte att den lilla väta som fortfarande dröjde där var så farlig, varefter hon bredde ut sin badrock över den lilla gropen som hon brukade - sträckte sej sedan efter den Simon hade och bredde ut den bredvid sin.
Därefter satte hon sej ovanpå och sträckte sina armar mot honom.

Han hade tyst betraktat hennes förehavanden betagen av hennes oblyga energi. Han såg hennes bestyr som en liten honas pyssel med att reda sitt bo, och när hon sträckte sej mot honom kom han omedelbart henne till mötes.

I samma rörelse som han la sej mjukt bredvid slöt han sina armar om henne. Han försökte få henne att förstå hur underbar han tyckte att hon var genom att krama henne så hårt han vågade – det var ju inte illa han ville göra henne, men orden räckte inte riktigt till allt han ville säja så kramarna fick komplettera så gott det gick med den varmt innerliga ömhet som han var mäktig att ge.
Visst fans där även en pockande upphetsning i mötet mellan deras längtande skinn, men den fick vänta ett tag för Josefin hade något viktigt att tala om med sin nyfunna vän.

- Jag är så glad att du kom Simon, sa hon och hennes ögon sökte hans förståelse när hon fortsatte med en röst som speglade hennes oro. – Jag vill så gärna, men jag är lite rädd, sa hon tvekande – jag har inte gjort det förut!

Han mötte hennes blick ur alla den sant troskyldiga ömhet som var han, kysste henne och suckade lite uppgivet.

-Det har inte jag heller, sa han sedan med en anstrykning av längtan i rösten. Jag tror inte det är så farligt och jag vet att det är fint, och det är bara så att allt i mej längtar dej. Hon såg att han sa det med åtrån lysande ur ögonen. Efter en stund fortsatt han, men då med en mer dämpad stämma.
Om du inte vill så gör vi det inte, jag tycker att det är fint att bara vara nära - som nu, viskade han, tog hennes hand och kysste den.

När hon hörde hans ord återvände den ogrumlade glädjen till henne igen och inom sej jublande hon, och kände sej mer än befriad.

– Jag är så lycklig för att jag fått träffa dej, sa hon och smekte hans kind samtidigt som hon lät sej sjuka ner på det mjuka underlaget och såg rakt och tryggt upp i hans ögon.

Den lek hon så huvudlöst kastat sej in i och som dom båda nu lekte var så nära livets allvar, eller snarare var livets alvar och glädje på samma gång dessa omaka parhästar – det kunde hända så mycket, men hans ord fick den oron att skingras. Han skulle inte tvinga henne till något hon inte ville. Hon kände sej trygg och lycklig igen och drog ner honom intill sej, smekte hans ansikte och kände med tillfredsställelse hans händer åter varligt söka sej fram över hennes kropp.

Hon njöt av hans intresse för hennes bröst, kände hans smekningar sända ljuvliga signaler från brösten till sitt sköte – ja än ljuvligare än då hon smekte sej själv. Hon slöt ögonen, kände hans hand lämna bröstens njutning och vandra nedåt, mjukt dröjande över magen där hon kände hans hands frågande tvekan. – Stanna inte där Simon, bad hon tyst och fylldes av en så förunderlig lycka när hon kände hur hans hand ömt formades över hennes mjukt hårbeklädda mussla.
Med vibrerande längtan kände hon hans hands lätta smekning stryka nedåt över hennes ännu slutna kön. Varligt bevekande smekte han henne, gång på gång, och det var så ljuvligt att vara Josefin i detta ögonblick att hon gärna ville vara det för alltid.
Nu gjorde hon som hennes mamma hade gjort när hennes pappa smekt henne där – hon särade benen så att Simon skulle förstå att hon tyckte om det han gjorde och så att han skulle kunna komma åt henne helt. Hon såg på honom några ögonblick, mötte hans frågande leende med sina ögons bekräftelse, sedan blundade hon och lutade sej mot honom och tog emot hans nyfikenhet med sin.

Bakom sina slutna ögonlock kände hon hur han varligt undersökte henne, tog till sej hennes former, hennes öppna glädje, hennes blygläppars mjuka vilja och då hans fingrar sökte sej in mellan dom suckade hon som hon aldrig suckat förut – det var mer än en spänningarnas befrielse och mer än en bekräftelse på sin önskan och tillåtelse – det var en bejakande bön, en inbjudan att få ta emot givandets gåva.

När han fann hennes slidöppning tvekade han lite, men fortsatte när hon öppnade sej mer och kom hans smekande fingrar till möte, och manade honom med sin njutnings suckar. Han var så lycklig, det var så befriande härligt att få smeka så längtat som Josefin visade – allt hon gav honom visade att hon ville mera av hans känsliga hand.

– Så fint du gör med mej, andades hon och såg vidöppet in i hans ögon. Njutande tog hon emot hans vilja och leende sträckte hon sina läppar mot honom, gav honom en glad liten kyss.

- Jag vill också smeka dej, sa hon och dröjde lite i en ansats att resa sej medan hon gjorde en rörelse med sitt öppna sköte som blev en kyss mot hans smekande hand.

Sedan reste hon sej och satte sej bredvid honom. Betraktade hans spensligt starka ynglingakropp så olik hennes egen. Han var den vackraste hon sett i mansgestalt. Följsamt la han sej tillrätta framför henne när hon lade sina händer på hans hud.

Långsamt strök hon över hans mjuka mage med de starka musklerna alldeles under skinnet, kände över hans bröstkorg, smekte ner över hans ben. Hon betraktade hans håriga pung och hans resta kön som stod så fint i en båge mot solen som glittrade i den klara vätska som sipprade från ollonnosens öppning.

Hon ville röra den, hålla om den, känna kraften den strålade mot henne och smekte den försiktigt med ena handen medan hon la sin andra hand mjukt omkring hans pung som ett litet fågelbo.

Detta var mannen, detta hon nu formade sina händer kring var det hos denna pojke som gjorde henne till kvinna, hona och kunde göra henne till mor. Det var så fantastiskt, hon kände över pungens stramande krusiga rundning och tänkte sej alla simmande små barn där inne.
En lång stund undersökte hon närgånget smekande hans kropp, öppet njutande lät han det ske och gav henne små bekräftande ljud av tillgivenhet när hennes händer skänkte honom särskild glädje – på samma sätt som hon hade gjort. Så lärde dom varandra att förstå sina och varandras kroppars njutning.

– Jag är för ung att ta hand om barn ännu, men jag kan bli befruktad – du vet, sa hon och såg på honom med allvarets mörka glans i sina ögon – han nickade, men sa inget då han förstod att hon hade mer att säja, men hon satt tyst en stund och tittade ut mot havet innan hon fortsatte.

- Jag har haft mens i två år nu, sa hon sedan. Skolsyster har pratat om p-piller, men jag har inte haft någon kille så jag har tyckt det varit onödigt. Jag vill gärna ha barn och hoppas att jag träffar en schyst man som du,,, som också vill det med mej – men till dess vill jag vara försiktig...

De sista orden sa hon mycket bestämt samtidigt som hon vände sej direkt mot honom med blicken öppet rakt in i hans ögon.

Han mötte hennes blick och mening med samma allvar och nickade uppriktigt, och sa att han förstod och att dom var helt överens.

– Jag har inte något att skydda oss med, sa han. Jag hade inte tänkt mej sådana här äventyr när jag gav mej iväg, men jag skulle kunna segla till något ställe och skaffa om du bara är kvar tills jag kommer tillbaka.

Hon log åt hans angelägenhet, och förstod att han verkligen ville det samma som hon. Hon kände suget i sitt inre och ville verkligen ha hans härliga kön inne i sej, men som det nu var kändes det för farligt – dom måste vänta.
– Du sa hon, jag har en ide. Mina föräldrar har kondomer, jag vet var dom finns, jag kan hämta några sedan när dom har vaknat. Dom log båda rakt in i varandras öppna hjärtan och förenades i en häftig omfamning med både armar och ben slingrade kring kroppar så fulla av längtan.

Nu i detta ögonblick lydde hon sin instinkt, öppnade sej för att ta emot honom, ville strunta i alla faror och sånt som skulle kunna hända. Kände honom vara nära att tränga in, men han stelnade till alldeles innan det skulle ha skett. Hon erfor hur han med uppbjudande av någon sorts självkontroll drog sej tillbaka - tryckte sej mot, men bredvid. Kände hur hans kön smekande gled mot hennes öppning men sedan vidare och upp till hennes mage där den stor och varm la sej tillrätta mot hennes mjuka skinn.

Det hade varit så nära, hennes blygläppar hade redan öppnats av hans runda ollonnos och hennes ben hade sjunkit ner åt sidorna för att ge honom plats att komma in. Hela hennes kropp bävade fylld av förväntansvilja, men just som hon trodde att det skulle ske kände hon honom skälva i hela sin kropp och lyfta sitt kön, hejda sin stora varma längtande lemmen glida förbi...

Hon log tacksamt mot honom, tyckte det kändes lite tomt, men visste att det var bäst så.

– Oj vad nära det var, sa han. Jag vill så gärna, känner också din vilja. Jag höll på att ge efter. Han reste sej lite och såg på henne. Jag vill inte att vi ska göra något som vi kommer att ångra, men jag vill inte heller att vi avstår från något som vi kommer att ångra av den orsaken heller. Jag vill älska med dej. Han tryckte henne intill sej, kramade henne ömt och strök sakta över hennes hår.

– Du är den enda flicka jag varit så här nära, sa han allvarligt. Det känns så riktigt och fint, men jag vill inte förstöra något för oss.

Hon förstod honom, hon kände likadant. Hon var tacksam för hans omtänksamhet och styrka, kanske var det därför hon kände ett så odelat förtroende för honom – hans ord gick rakt in i hennes själ. Innebörden och ömheten i hans händer och hans allvarliga omtänksamhet stämde så väl med hennes skriande insikt i går när hon såg honom vandra bort över berget. Han var en schyst och fin grabb och lika längtande ensam som hon.

– Simon, viskade hon, vi älskar med varandra nu. Detta är att älska! Mitt förtroende är att älska dej. Respekten för våra känslor är att älska. Att älska betyder inte alltid att man låter könen mötas och befruktar varandra. Man kan älska med sina händer också, så som du gjorde med mej förut, och jag med dej, lade hon till med skygg iver och satte sej upp bredvid honom.

*

Solen hade nått ganska högt på himlen och de värmande solstrålarna hade fått en brantare vinkel ner i den bergsskreva som för de älskande ungdomarna i detta ögonblick utgjorde världens mitt. Luften var klar och kall, men det flödande ljuset värmde nu som det inte gjort på flera dagar.

*

Josefin ställde sej upp, sträckte på sej och såg på sin kärleksvän. Med ett litet tjut av hänförelse satte hon sej mellan hans ben. Varligt tog hon åter om hans lem som stod som den gjort sedan dom träffades. Försiktigt kramade hon omkring den, höll den i ett fast grepp, prövade rörelsen hon tänkte att den gjorde när den skulle vara där inne i hennes egen längtan.

Det kändes så fantastiskt att hålla om den. Hon lät sin hand styras av styvnaden under den varma huden, sakta pendlande följde hon viljan i Simons njutande suckar, fram och tillbaka utefter hans glädjelans hela längd. Ollonet svällde i hennes fasta grepp och glansen i det lena skinnet tilltog när det spändes av hennes rörelse. Hon fick lust att pussa den och skrattade åt det uppnosiga uttrycket den hade. Den var verkligen gjord för kärlek.

Det sårbara övermodet den gav utryck för genom att så fullständigt oskyddat stå rakt upp som ett utropstecken från hans kropp talade om kärlekens ofattbara tillit vilket om möjligt gjorde att hennes ömhet växte för denna yngling som låg här framför henne med sin öppna längtan självklart ropande med sitt köns bejakande mod – detta lustens redskap han så villigt gav. Det var hans önskegåva till henne, en kärleksgåva som hon nu lyckligt tog emot.

Hennes intuition gav trygghet åt hennes lust att smeka, men också undersöka hans ynglingakropp som var henne så främmande och oemotståndligt spännande. Generöst och villigt lät han henne söka den kunskap som till denna dag varit en vit fläck på hennes erfarenhets karta, och hennes nyfikenhet gav hennes händer mod att ta vara på denna frihet. Allt tog hon till sej - denna underbara närheten av en levande vän som längtade hennes smekande händer, hans talande andning, hans suckar som gav henne vetskap om var hans njutning var som störst, och var hans längtande skinn saknade hennes händer som mest.

Hon kände sej så lycklig som bara ett friskt litet skamlöst människobarn kan göra i sin oförstörda iver och i sin vilja att älska. Simon låg stilla, gav och tog emot med viljan skälvande i sin hud att ge henne allt hon ville ha. Med suckande små ljud förmedlade han sin villiga tillit och helt utan förbehåll gav han henne sin kropp.

Han kände hennes skälvande lust förmedlad i varje smekning - hon krafsade och pillrade med vårdande iver på små sårskorpor eller fnas och strök över hans muskler betagen av deras vilande styrka – aldrig hade han känt sej så fullständigt bejakad och bekräftad.

Över allt där hon kom åt drev henne hennes egen lust till hans kropp att smekande ta till sej allt som där var – dofter, hans huds annorlunda färg och struktur, bara det en spännande upptäcktsfärd för hennes händer och kyssar och den glädje hans njutning gav henne manade hennes nyfikenhet vidare, och hennes vilja att ge honom mer.

Hon återkom ofta till hans resta lem. Fascinerad och närgånget ägnade hon de