Jag stöter ihop med en liten, smått vinglande karl utanför en nattöppen butik. Han är säkerligen inte mer än en och sextio i strumplästen, och han ber genast om ursäkt. Jag rycker bara trött på axlarna och fortsätter förbi.
Är allt ok? frågar han bakom min rygg.
Jag stannar till och vänder mig om.
Det kunde ha varit bättre, svarar jag på svenska.
Jag tyckte väl att du såg lite vilsen ut. Är du ryss?
Svensk.
Vad gör du här då?
Det vet jag faktiskt inte. Var är här?
Han verkar fundera en stund, innan han presenterar sig som Kolja.
Sasha, kom hit! ropar han sen. Vi har gäster!
I affären beställer Kolja och Sasha en halvliter vodka av bra märke, en bit hårdrökt korv och en liten flaska med chokladmjölk. Med våra nyinköpta varor går vi till en avstängd del av tunnelbanestationen och sätter oss ner för att dricka. Kolja räcker över flaskan med chokladmjölk till mig.
Tack. Men vad ska jag med den här till?
Du är ju svensk…
Jag skrattar och tar en klunk för att inte verka oartig. Sen börjar vi skicka runt vodkaflaskan i turordning.
Ett par gånger kommer en vakt och kör bort oss. När han har försvunnit går vi tillbaks igen och fortsätter dricka. Glömda. Vi håller på tills det börjar ljusna. Jag vill inte sluta, men mina vänner är trötta. Sasha har redan försvunnit någonstans och Kolja är oregerlig. Han somnar stående. Jag styr honom till ett hörn där han kan somna utan att ramla omkull.
Vilande mot en pelare ett par meter från Kolja börjar jag sedan nyktra till. Det känns som om hela Moskva färdas inför mina ögon. Om jag bara står kvar tillräckligt länge kommer stadens alla tolv miljoner människor att gå förbi på väg till jobbet. Varenda en av dem.

En ung man stjäl Koljas kasse innehållande en liten flaska chokladmjölk och en bit hårdrökt korv. Jag gör ingenting. Sen går jag därifrån. Fortfarande utan en rubel på fickan.