Tystnaden som föll
Blott för stunden kommen
Den fanns där mellan oss
Aldrig så tydlig men sann.

Våra blickar möttes
I ensamheten fanns det tidlösa
Du hade också sett natten.
Och vi stod förstenade under stjärnorna.

Månen lyste som ett stillsamt obehag.
Eller en bortglömd längtan.
Det okända vid djupets botten
Klockan klämtade kusligt för oss

Vi var som borta ur tiden du och jag
Ibland längtar jag dit igen
Till den plats som inte infinner sig
I en stund som aldrig var


Tidlöst bortom rymden fanns vi
Vilande i varandras blickar
Tagen av förbjuden frukt som bjöds
Vi föll och ögonblicket var förbi.