Natten, nu har du nystat i näktergalens innersta tankar igen,
Obevekligt orört utan ont uppsåt orsakat tanken att förefalla osammanhängande,
Finner du de fantastiska fåglarna sjunga din fanfar under fullmånen?
Eller biter du dig bitvis bortom betongen och brödsmulorna?

Du vet sanningar som sällan skådats, som aldrig bör ses eller sjungas om,
Lämna fasaden lika livlös som du lekfullt livnärde dig på de livlösa,
Kärlek i kärnan, kan du kalla det annat än krampliknande kullerstenskänslor?
Natten, nu när du närmar dig nyfiket, lämna nycklarna till din nyckfullhet.

Glöm gaddarna, glöm gåtornas svar som gett dig ditt gömställe,
I gryningen infinner sig en istid inom alla oss individer innan iakttagelsen.
En sista invit enligt alla extravaganta reglers energiska ensamhet,
Håll hårt i min hand och hör mitt hjärta slå här och nu, hör hur det hamrar hårt.