Tvivlet traskar omkring i den grå träskmarken och muttrar trött
Någonstans bortom nejden nystar näktergalen i nattsvarta fjädrar
Hjärtat hojtar högt och håller på att huttra sig hes av hyckleriet
Medan människan måste möta sitt öde i den mediokra maskeraden

Mången mö må möta den mörka materian i livets ständiga monolog
Håll mig nära nu när jag nitiskt nöter mitt hjärta naivt och naket
Skänk den blinde ögon i ödemarken eller åtminstone en önskans oas
Armarna agerar angenämt, axlarna inte lika så, ansiktet alltför allvarligt

Blott för stunden kommen kan kylan ej driva fram knotors kalla kår
Står vi nu sedda av slutet så sörj ej solens sista stråle stark kära du
Näktergalen nekar ej dina läppar då livet låter oss finna lugn i lunden
Den sång som stiger från söder vittnar så om den skinande stjärna du är