Vad grus anbelangade så gick det inte att uppbringa, från Österflarns bält-stränder till Glömstas krog.

Runt frihetsmonumentet kanade alla överförtjusta reportrar medan tiden gick sin gilla gång hemma vid farstubron.

Skulle hon någonsin få se honom mer, Bengt, Lenas Bengt? I mer än en vecka hade det enda livstecknet varit det stora jordklotet, som hade fortsatt att snurra ända sedan han hade åkt. "Vad ville han?", tänkte hon ursinnigt. Framför sig, i skuggan av ett bananträd låg resterna av det standar som han hade täljt på in i det sista. "Standaret", tänkte hon igen. (Alltså, hon tänkte igen, men inte "standar", det var första gången hon tänkte det.) Viljan att ta upp hans halvfärdiga standar, knyppla en fana av sina rosenröda minnen, slå upp det i den innerliga vinden från sjön, eggade henne ett tag, men hon fortsatte med träskorna i stället.

Ett vrål, kunde ha hörts om grannen Lundin hade varit känsligare, men det enda som hördes var vindens gruppmöte i molntapparna.

Hon gick in, hon gick ut, hon gick in och ut, hon stannade, inne. Hon slog på tv:n med sina handflator. Ingenting var längre som förut. Minnena karvade i hennes träd, rädslan hoppade utanför fönstret, Snoddas var död.

"Jag måste vara empirisk", tänkte hon och gjorde ett syra-test på den korta fimpen nedanför Bengts säng. De små bubblorna i provröret fascinerade alltid lika mycket. "Detta är min erfarenhet, något annat kan jag inte veta", tänkte hon och antecknade bubblornas färg, form och infrastruktur. Två fyrfotingar multiplicerade hon med en kvadrant, de drogs ifrån på deklarationen, rent summamässigt skulle hon aldrig få ihop det, men (och här menar jag verkligen "men") det räckte för henne. Med den tårblötta lilla lappen gick hon fram till födoprocessorn och snurrade på tablettfodralets kantstötta relämarkeringar. I de vågor som uppstod stod skrivet "Gråbo station, 54-13-12 Al.--0, sätt lordarnas rum i brand". "Sätt lordarnas rum i brand", tänkte Lena relativt tyst för sig själv medan hon tuggade på resterna av morgondagens löften om ersättning för de innevarande behoven från i förrgår. Långt bak i nacken sjöd en minnesreflektion upp när hon hörde ordet "lordarnas". Var hade hon hört det förut? Var det i Mary Shelleys romaner, i pingstpastorns senaste tal till alla hundägare eller var det? Ja, det var det. Det var inget mindre än den verbaliserade varianten av Gråbos båtklubbs klubbsång. "1:a maj", tänkte Bengts Lena, "då bränner man, brand, bränna, men ett rum, i brand, sätta ett rum i brand, jag menar, ett rum är ett rum och en brand en brand, en brand är väl inget rum och i det som inte är rumsligt kan man väl inte sätta något, det måste vara en kod", tänkte Lena, och i detta ögonblick insåg hon, detta var hennes hittills längsta tanke genom tiderna. "Det måste jag berätta för Bengt när jag träffar honom".

Ut rusade hon, från och in i, vid sidan av, hon snubblade sig bakåt, ut ur och rakt fram emot GRÅBOS STADSHUS.

"Lingon växer i skogen". Detta var inte rätt forum för hennes extrainkomster men väl "BEEEEEENGT", ropade hon med fem stora E:n i "BEEEEENGT". "JA, LENA, VAD ÄR DET?", svarade en röst inifrån. "Ah, Bengt. Är det du?". "Nej, det är bara din inre röst".

Från Klockarbacken hördes hur en skjortärm rullades upp emot fronten. Två tidskriftslektörer ledde barackbeställningen. Fyra av femton hade snurrat på sina toalettknoppar just för detta ögonblick. Nere i kloakerna gled strömmen förbi. Två musköter kroknade - ingenting att ha. Saddam inkallades som mycket ung, men nu var han alldeles för långt borta. Stadshusallén med alla sina sandlådor dolde hemligheter som skulle komma i dagen till sommaren. Lenas iver, Bengts inomhusliga mållöshet. Ja, som ni förstår så stod mycket på spel och i en kall, varm, het, rusig, trotsig - ja, allt vad man i adjektivväg kan uppbringa - stod en fasaväckande förväntan.

Som ur kalkbrotten på Slite dammade det till ur porten på Konsum, mejade ner alla allergiker som inte hade tagit Tavegyl i tid. "Lorderna", tänkte Lena och förstod att upprorets timma var slagen. I röken kamouflerade sig Slaktarn, Sittarkalle, Kroknäsan och Benny Hur. Men hennes hjälte, allas vår Bengt, Lenas Bengt, såg Lenas standar bakom glömskans ruiner, såg lappen med alla ekvationer, såg simborgarmärket och järnfisken. Han kunde inte hålla sig längre. Han måste få ett slut på det här.

Och innan kvällen var slut var verandan full av jublande gäster och trinda Simlångssträckare. Solen gick äntligen ner över torget framför stadshuset i Gråbo.