Jag ser staden genom regnet och längtar långväga bort,
Där vid fjärran vilar lugnet tryggt hos dig som äger mitt hjärta,
Som en nattfågel flyger jag dit i tanken när dagen blir alltför kort,
För jag vet att oavsett hur lång natten är lindrar dina ögon min smärta.

Min rustning bröts itu, föll stadigt ned i jorden där den stanna,
Blott ett andetag och känslan som växer likt dödlig stormhatt,
Jag faller ned på knä av lättnaden och min enfaldhet förbanna,
Jag vet varför mina händer skakar, jag vet vad tecknen översatt.

Hur de modiga sakteligen säljer sitt stilla sinne och sjunker ned,
Varför flyger vi ensamma när minnet nås av det glömda?
Endast en gång i mitt liv har jag haft den känsla som i hjärtat kved,
Vågar jag titta? Hur kan läpparna yttra orden, som alltid, var gömda?