Jag föll genom regnet, medan jag gick upp i åldrarna. Nu är betongen hårdare, men jag tittar fortfarande upp och ser samma himlar. Somliga saker förändras aldrig, molnen seglar fortfarande förbi, och flygplanen skapar ständigt nya drömmar.

Mina docs är vackra när jag korsar gatorna. Det känns tryggt när det mesta ekar tomt och staden blir större. Jag ser mig själv försvinna upp i skyn, och sväva över gatorna. Det är ganska vackert, men jag orkar inte tänka längre. Då snurrar det till som synden.