jag står på sköra ben
jag står still i tiden
(tiden är det hem du aldrig var)

som barn dagrömde jag om skrattande clowner,
ju mer dem skrattade desto mer ruttnade dem

min mor som föll
genom alla lager av förnedring
men då ville jag se henne som en fri fågel som flög
tills hon var helt urholkad och ren som ett barn,
de toviga hårtestarna, den skelande blicken
de nervösa handrörelserna

i mig:
LSD-genererade dagdrömmar:
de röda stormarna i saturnus
hinnor av frostat glas framför kyrkor
framför violetta himlar
min mors ögon som glimtar till bakom röda draperier
ser du mitt universum nu?

som barn hade jag mardrömmar om skrattande clowner,
ju mer dem skrattade desto mer ruttnade dem

,

jag grät över köttets sårbarhet
över laboratorium där man stack nålar i djurens ögon
över de som sålt sin själ till veckopressarna

jag: en mor till min egen mor
så liten och så stor

jag minns hur hon var så drogad att cigaretterna brände hennes fingrar

hur katten skrek av hunger dag och natt
hennes minnen av en tid innan oss
då ingen kunde röra henne
hon äntrade alla rumm på höga hästar
mina fingrar som inte liknade hennes

utan en frånvarande fars

tankarna på det förflutna gör ont

ibland undrar jag hur jag kan sitta på spårvagnen bredvid andra människor
som om jag vore förklädd till att vara som er

men var hör jag då hemma?
i era marginaler, journaler, anteckningsblock?

kanske är det lika sjukt att vilja rädda någon
som det är att gå under