Jag har en stark känsla av att ofta tala för döva öron.
Alltför många har redan valt ut en liten del av symptomet till att utgöra hela sanningen.

Att besitta en viss intelligens är tydligt nog inte någon garanti - det är vad den användes till som är avgörande.

Nu vill jag inte klandra varken ungdomen som systemet skrämt skiten ur med hot om framtida misslyckade liv,
om dom inte jör sej konkurrenskraftiga nog att försvara sin plats i soppkön

Inte heller vill jag sparka på de som redan ligger orkeslösa och har nog av sitt eget helvete.

Men är det inte nödvändigt för den som inte "nöjer" sej med lögnernas ridåer att försöka få dom att rämna?

Nödvändigt för de som ännu ser - om så bara en liten del av sammanhangen envist hackar mot de låsta tankestrukturernas murar
för att kanske åstadkomma en liten spricka
så att ljus kan komma in.

Hellre än att stampa i mörker vandrar i alla fall jag utan illusioner,
även om sanningen både gör ont och sliter hoppet ur livets famn
-
varför hoppas om inget finns att hoppas på?